Rolig i magen

Det var nått med den den där tofun jag åt här om dagen, för de senaste två dygnen har jag spenderat springades mellan sängen och toaletten. Börjar bli lite enformigt nu, så jag hoppas att det går över snart. Hungrig blir man dessutom, eftersom det inte är någon idé att försöka få i sig någon mat.

Annars är Dali en sjyst stad, utifrån vad jag sett. Får se hur länge jag stannar här, men det finns några saker jag skulle vilja spana in innan jag drar. Bland annat ett berg som ska vara fint och så har jag fått ett erbjudande att träna shaolin kungfu i en vecka. Är inte så peppad för det just nu, men det kanske ändrar sig när jag blir frisk.

Har inte så mycket mer att tillägga, förutom att jag inte kommer åt att titta på min egen blog. Misstänker att Storebror spärrat den av någon dubiös anledning. En glad nyhet är att jag listat ut varför inte era kommentarer synts till. Så kommentera på utav bara fan nu så jag får nått att göra.

Hej då Tibet!

Det har hänt en del sedan jag skrev sist. Morgonen efter mitt förra inlägg stötte jag på en argentinare vid namn Geronimo som jag träffat tidigare, och han hade slagit sig samman med den irländske Robert och dennes kinesikse fru Jing. De skulle tillsammans med ett kinesiskt par bege sig ut på en två dagar lång bergsvandring till en liten by i en dalgång intill Meili; ett sextusen meter högt berg som anses heligt av tibetaner från hela kina. Eftersom jag inte hade något bättre för mig så hakade jag på.


Böneflaggor längs stigen.

Sex personer med full packning i en minibuss, bortdomnade fötter, dödsföraktande minibussrally på en halvt blockerad ringlande grusväg längs bergen, en kinesiska som kräks ut genom passagerarrutan och så var det dags för vandring. På grund av brådskan hann jag inte äta frukost så i kombination med den tunna luften var det rätt mödosamt att klättra uppåt i fyra timmar mot den första bergstoppen.


Svårt att se bergen för alla träd.

När vi tagit oss upp halvvägs hörde vi plötsligt gälla kvinnoröster eka i sång mellan bergen. Snart såg vi dem, pilgrimmer påväg mot Meili. De såg ut att vara från innersta Tibet, klädda i rödfärgade tyger, mängder av amuletter och med väderbitna solhärdade anleten. Enligt det jag hört vandrar de i 45 dagar runt bergen för att slutligen tvätta bort all deras negativa karma i ett stort vattenfall så att de kan återfödas som människor.


Lunchrast.

Jag hade gärna stannat i den lilla by som vi slutligen nådde. I princip isolerade från omvärlden levde där ett tretiotal tibetanska familjer så som de gjort i hundratals år. Tyvärr var vi tvugna att bege oss tillbaks dagen efter eftersom vi lämnat våra stora resväskor hos chaufören, och argentinaren skulle tillbaks till Shangrila och ta flyget till Lhasa därifrån.


Jak på promenad.

Tillbaks i Deqin försökte jag få tag på bussbiljetter till Tibet. Efter flera försök att få de kinesiska biljettförsäljerskorna att sälja mig en biljett till Markam, Pomi eller Lhasa, bemött endast med orden "Mei you!", vilket på kinesiska betyder att de inte har några biljetter. Uppenbarligen vägrar de sälja till utlänningar, eftersom destinationerna tydligt finns uppskrivna på färdtabellen.

Rastlös som jag var bestämde jag mig utan att tänka efter att köpa en biljett till Dali, som ligger söder ut i Yunnan provincen. Två timmar senare låg jag i min binge på sovbussen och undrade om jag gjort rätt.

Nu sitter jag på ett vandrarhem i Dali. Solen skiner och det är varmt. Ändå känns det som jag missat nått. Tibet är ändå Tibet, och det kan ha varit min enda chans att ta mig dit.

Någonstans norr om Deqin

Jag sitter mitt i ingenstans bland bergen vid gränsen till tibet. Blev avdumpad på ett ställe med några vandrarhem längs en väg, fullt av kinesiska turister. Trodde det skulle vara ett sjyst tempel här men jag har letat och kan inte hitta det. Känner mig lite vilsen och ensam förnärvarande.

Tycker det är på tiden att den där söta svenskan som jag ska bli kär i dyker upp snart. Det hade suttit som en keps i kylan. Mörka orosmoln ruvar och man ser glaciärbeprydda bergstoppar så långt ögat når. Har på mig en t-shirt, två långärmade tröjor, en tjock yllekofta, en fake North Face jacka, mössa och vantar, men jag fryser ändå för jag har inga långkallingar eller tjocka sockor.

Låter som britter som sitter och snackar vid ett bord en bit bort. Ska gå dit och se om de har nån koll på eventuella buddhisttempel i närheten.

Tibet or not Tibet...

Det börjar bli ordentligt kyligt i Zhongdian. Troligtvis är det inte mer än några grader varmt på kvällarna, och i morse när jag vaknade bildades det små rökpuffar när jag andades. Imorgon åker jag till Deqin, som ligger nära tibetanska gränsen på 4000 meters höjd, så det lär inte bli varmare.



Vore kul att ta bussen in i Tibet men risken för snöfall är överhängande i början av november och om bergspassen snöar igen kan man bli fast i månader. Alternativet är att åka tillbaks till Zhongdian och ta flyget till Lhasa, men min budget rymmer knappast sådanna utsvävningar.



Vissa säger att den tibetanska kulturen är mer autentisk i byarna runt omkring Tibet, än vad den är inne i själva landet, till stor del på grund av den turistindustri som växer sig allt starkare.

On the road again

Chauffören manövrerar bussen längs bergsvägarna med ena handen på ratten och med cigaretten i den andra. Molnen fyller himlen till brädden och ett lätt regn stänker ner vindrutan; för första gången ser jag vindrutetorkarna komma till användning. Plötsligt viker bergen av åt sidorna och ett böljande kullandskapet uppenbarar sig, upplyst fläckvist av det mjuka solljuset.



Låga ruckel av grånat trä blandas med tibetanska tvåvåningshus med vitputsade, lätt inåtlutande kortsidor och riktutsmyckade långsidor i snidat brunfärgat trä med pelare som bär upp det grå tegeltaket.

På träställningar hänger hö för att torka, precis utom räckhåll från de ullhåriga jakar som finns ojämt utspridda över det höstfärgade slätterna likt bläckplumpar på ett solblekt pergament.

Snart framme i Zhongdian, ännu ett steg närmare Tibet.

Kinesgubbe med knakelibrakpulver

Hyrde en cykel och tog en tur en mil ut från Lijang till en liten by kallad Baisha. Stället är kännt för att det bor en massa traditionella naxikineser där, en minoritet i kina. Det är även hembyn till den beryktade örtmedicinaren Dr. Ho, omnämnd i en världsberömd bok om stället.



Jag passade på att svänga förbi hos gubben och spenderade en halvtimme lyssnandes på hans långa utlägg om varför han var så berömd. Han visade mig en mängd tidningsartiklar och bilder på honom tillsammans med Michael Palin och andra celebriteter. Det sägs att han tagit imot flera hundra tusen patienter och jag fick läsa några av de tackbrev han fått från cancersjuka som mirakulöst räddats av hans helande hopkok.

Självklart var jag tvungen och fråga om han kunde sno ihop nått som kunde bota min pollenallergi, vilket han självklart kunde. Han visade mig till sin mottagning, där han hade en mängd burkar med pulver som han till synes på måfå blandade ihop, packeterade och skrev "alergy" på. Han skrev även ett typ av kvitto med anvisningar hur man skulle dosera medlet, vilket jag tyvärr glömde ta med mig när jag gick.



Jag hoppas det inte är några olagliga substanser i paketen jag fick, för efter vad jag hört så är myndigheterna obönhörligt hårda när det gäller sådanna saker.

Tiger Leaping Gorge

Föreställ er Alperna, multiplicera dem med tio och lägg till världens längsta flod mitt mellan bergstopparna. Addera sedan strålande solsken och 25 grader, kyliga nätter med myriader av stärnor, bondbyar och åkrar, getter, kor och väderbitna lokalinnevånare med mulåsnor. Tänk er sedan tre dagars promenerande längs slingrande stigar som tar en ut på kilometerlånga sträckor längst en meter breda klippavsattser, då och då avbrutna av vattenfall, slingrandes runt lodräta bergsväggar hundratals meter över en dånande fors.

Om ni kan föreställa er detta så kanske ni kan föreställa er hur det känns att vandra i en sådan miljö i ensamhet, utelämnad till sinnesintrycken och sina egna tankar. Man känner sig lite som Carola ser ut när hon sjunger "Stilla natt".

Det är inte utan att man blir lite upprörd av det faktum att den kinesiska regeringen beslutat att bygga ett antal dammar längst floden, vilket kommer innebära att hela ravinen, som i dagens läge är världens djupaste och längsta, kommer att fyllas till brädden med vatten inom några år. Flera byar och mindre städer kommer utrymmas och miljontals människor förflyttas.

Sjuk och kladdigt tangentbord

Förkylningen som legat och lurat i halsen de senaste två veckorna har slutligen blossat upp, lagom tills att jag ska bege mig mot Lijiang och vandra i bergen. Tåget går klockan fem idag och jag ser inte fram att ännu en gång spendera resan på den nedre sängen - den blir alltid ockuperad av en massa kineser som sitter där och röker och mofflar i sig en massa mat.



Åkte till en forskningstation för pandor för några dagar sedan och såg en massa svartvita teddybjörnar som satt i olika tillbakalutade ställningar och tryckte i sig enorma mängder bambu. De verkar föra en avslappnad tillvaro, trots deras annalkande undergång. Vilda pandor finns enbart kvar i ett par områden i Sichuanprovincen, i övriga kina är de utrotade.



Igår åkte jag, Alex och en dalmas till en liten stad några mil från Chengdu och kollade in deras enorma Buddah. En 71 meter hög stenstaty uthuggen ur en klippa vid Dadufloden. Mysigt att knata runt bland templen och i gångarna som karvats ut ur klippväggen. Utsikten hade varit strålande om det inte varit för all smog.

Softish i pandatown

Sim's Cozy Guest house - utan tvivel det bästa vandrarhemmet jag besökt hittills, och förmodligen kommer jag aldrig hitta något som slår det heller. Det verkar som ägaren, en invandrad singaporebo, har tänkt på vartenda liten detalj när han inrett stället, allt i äkta thailandsmannér med bambu och rökelser. Utöver gästerna så bor här även två lekfulla kattungar och en hungrig gris. Billigt är det dessutom, jag betalar ca 15 kr per natt i tolvmannasovsal. Nästan så att man överväger att stanna här någon vecka och bara launga runt i sina blå låneflipp-flopps.



Stället ligger i ett fint kvarter i Chengdu, precis intill ett stort Taoisttempel, mitt bland en massa renoverade hus i traditionell kinesisk stil. Kom hit i morse efter att ha delat en nattågskupé med tre matälskande dövstumma, ovanligt grisiga och våldsamma teckenspråksviftande kineser. Sov dåligt i ständig rädsla över de mandarinskal och spottloskor som titt som tätt föll ner från bingarna ovanför mig.

När jag checkat in och lämnat av mina saker sprang jag in i Alex som även han tagit in på samma vandrarhem. Vi lär väll hänga här några dagar, sen funderar han på att åka tillbaks till Bejing och studera kinesiska medans jag överväger att ta mig in i Tibet.

Intet nytt på östfronten

Tredje dagen i Xi'an och jag är rejält trött på hålan. Tog bussen till Terracotta armén igår. Det var en stor besvikelse. Lergubbarna i sig ser precis likadanna ut som de små miniatyrvarianterna som de säljer längst den två kilometer långa promenaden man tar för att komma fram, fast större. Tog lång tid att ta sig dit och väl på plats blev jag tvungen att trängas med flera busslaster dryga amerikanska collage studenter och en massa tjocka italienare.

Billig fylla var den ända utvägen från tristessen när jag återvänt till Xi'an på kvällen.



Väcktes i morse, med kopparslagarna hamrandes ojämt innanför pannbenet, av ingen mindre än Alex som kommit med nattåget till Xi'an och som skulle vidare till Chengdu efter lunch. Spenderade förmiddagen med att äta frukost och promenera till tågstationen med honom. När han åkt tog jag en lov genom staden, hittade några bra matställen som jag ska besöka imorgon och gick sedan till en stor moske som ligger i muslimska distriktet. Helt klart värt 12 yuan för att komma ifrån stohejet bland försäljarna utanför och få ta del av det lugn som rådde på moskeområdet. Satt en stund och studerade de små bruna fåglar som fanns där i hundratal.



Tar tåget till Chengdu imorgon eftermiddag. Ska bli skönt att komma vidare.

Kvällspromenad i Xi'an

Ensam, med alla sinnen på alerten, spankulerar jag fram längs Xi'ans gator. Smoggen ligger tjock som gröt, och i kombination med mina smuttsiga glasögon får det skenet av gatlycktorna, bilarna, neonskyltarna och fascadbelysningen att blandassamman och fylla natten med ett varmt, nästan fysiskt skimmer.
Ända sedan jag anlände till staden har doften av kolkraft och något som påminner om gammalt kebabkött fyllt mina näsborrar. Musik och oändligt upprepande reklamröster beblandas med trafikens motorljud och tutande.
Plötsligt klibbar skosulorna fast i asfalten, när jag passerar melonförsäljaren som efter en hård arbetsdag efterlämnat en matta av utspottade melonkärnor över trotoaren.

Efter min första tur via den kineskiska järnvägen anlände jag i Xi'an tidigt i morse. För första gången helt för mig själv. Alex är så vitt jag vet kvar i Bejing. Vädret här är till min besvikelse sämre än i den kinesiksa huvudstaden, och mina förhoppningar att få vandra upp för berget Hua Shan har grumlats en aning.














När jag skaffat en säng på ett centralt vandrarhem tog jag en runda i staden. Hade hört en del om de muslimska kvarteren och gick dit. Irrade runt i några timmar bland förfallande hus, och skäggiga muslimska kineser, åt någon konstig munkaktig röd bulle med fikon i, innan jag fann ett charmigt tempel mitt i gyttret.
Till skillnad från andra tempel jag besökt var detta orenoverat. Färgen på väggar och pelare hade istort sett flagnat bort hel och hela stället utstrålade uråldrighet. Kunde heller inte se till några turister, vilket är ett gott tecken.
På ställen som detta blir man lätt sugen på att teckan lite, så jag slog mig ner vid tempelporten och tog fram blocket. Med ens hade jag en mindre bundrarskara av kinesiska tempelbesökare. Inte direkt optimala förhållanden för att inte känna prestationsångest.

En ung tjej, 20 år gammal och vid namn Grace (kineser brukar ta ett engelskt namn utöver sitt kinesiska) visade det sig senare, satte sig bredvid mig. Vi började prata, och det slutade med att hennes familj bjöd mig på resturang.
De bjöd mig på yangyoupaomo, som är en lokal speciallitet tydligen. Det består av söndersmulat risbröd som man kokar upp med kött och glasnudlar. Till detta äter man inlaggd vitlök och chilipasta.
Låter inte så gott men det var det, faktiskt.

Ingen är perfekt

Man ser inte många spår av diktaturen i Bejing. Folk är glada och verkar leva sina liv efter bästa förmåga. Folk verkar ha jobb. Visserligen ser man många poliser och soldater, men de verkar tämligen loja och harmlösa. Här om dagen såg jag två poliser, båda såg ut att vara runt 19 - 20 år, som satt på en bänk. Den ene retade den andre och hade tagit sin kollegas polishatt och höll den med utsträckt arm utom räckhåll från den andres viftande händer. De gav inte direkt intrycket av barska poliser som håller ordning med järnhand.

Det man märker är att skyddsnätet för samhällets svaga är näst intill obefintligt. Man ser många äldre och handikappade som tigger på gatorna, vid tunnelbanestationerna och vid turistsevärdheterna.

Den tiggare som hittills gripit mig mest var en man, i tidig tjugoårsålder, som stöttad på en kort käpp kom inhasande längst golvet på tunnelbanan tidigare idag. Hasade gjorde han, inte för att han var berusad eller drogad, utan för att hans ben var förkrymta och krumma. I övrigt såg han ut som vilken yngling som helst.

När han kommit ombord väntade han tills tåget började rulla, och sedan började han sjunga med en förvånande stark och ren stämma. Jag kunde inte förstå orden han sjöng, men sången lät så sorgsen att man blev berörd in i själen. Det var som att denne mans livsöde spelades upp för mina ögon. Oönskad sedan födseln, en felgjuten och kasserad kugge som inte passade in i samhällets maskineri.

Till skillnad från de härdade åldringarna på Tianmen Square undvek han att se de andra passagerarna i ögonen, och han sträckte inte vädjande ut händerna efter en slant. Hans blick var fjärran och ansiktet sorgset.

Tio yuan hade fått honom att le. Fött honom i en vecka.

Men ändå gav jag honom inget, utan när tåget stannade vid min station bars jag iväg på mina fungerande och anatomiskt korrekta ben.

På onsdag lämnar jag den här staden på Xi'an.