Resan till Ürümqi

På en stol mot Xi'an

Tre kinesiska män i kavajer sitter runt bordet och glor på mig med underliga leenden på läpparna. Folk bakom och vid sidan om oss tittar nyfiket. De tilltalar mig på kinesiska. På engelska upprepar en av dem gång på gång "Your mother and father go to bed!" Hystriska skratt. Mannen med kepsen bredvid mig säger "I love you." Fyra timmar har gått. Bara tjugofyra kvar till Xi'an.


Man kan ju alltid titta ut genom fönstret.

Genom inre Mongoliet

En tant i röd tröja sitter vid fönstret i gången. Armarna är knutna över bröstet och hon gungar fram och tillbaka samtidigt som hon talar med damen mitt emot henne. Bara håret synns på damen hon talar med. Det är brunt och ruffsigt. Hon är yngre än den första.
Utanför passerar mil efter mil av frusen sand och sten. Det finns inget slut, det bara fortsätter långt, långt bort tills det försvinner in i ett iskallt dis vid horizonten.
Nedanför mig sitter en annan kvinna. Hon ser ut att vara yngre än tanten i rött men äldre än damen med det bruna ruffsiga håret. Hennes ögon synns inte där hon sitter, bara munnen. Hon är klädd i en brunspräcklig tunika som ser traditionell ut med hög krage. Under har hon en purpurfärgad tröja som sticker ut från tunikans korta ärmar. Tidigare drog hon ner de lila ärmmuddarna över händerna och gömde fingrarna mellan låren, som om hon frös. Nu knäcker hon skalen på solrosfrön mellan tänderna innan hon plockar ut kärnorna och äter dem. Klick, klick, klick.
Genom högtalarna hörs två kinsiska herrar tala med fåniga röster, skratt och applåder.
Mumlet från kvinnorna vid fönstret.
Mullret från tåget.
Skramlet från bingarna.
Rälsens puls.


Här var det platt.

Jag vaknar. Ett motstånd när man andas. Svalget svider och näsan är täpt. Överallt hörs folk hosta och harkla. Många har vaknat och är uppe och går oroligt. Nattlampornas sken sprider sig i en tjock smog som fyller vagnen. Det luktar avgaser. Kol. Jag går på toa för att se om luften är bättre utanför fönstret. Det verkar inte så. Kylan där ute är rakbladsvass. Kupén är dunkel och det är svårt att skriva. Vagnen gungar i takt med skarvarna i rälsen. Ibland dundrar ett mötande tåg förbi och det låter som att hela Wiener filharmonikernas blåssektion får ett slag i magen samtidigt. Min egen buk värker av alla Alpen Liebe som jag stoppat i mig.