Slutet nalkas

Har varit i Beijing några dagar nu. Kom hit i torsdags efter två avslappnade dagar på ett sovtåg. Delade kupé med en oval kines med gles mustasch som hade den egendomliga egenskapen att börja snarka straxt innan han slöt ögonen och somnade. Därtill kom hans rossliga rökhosta som fläcktade mig i ansiktet under nätterna och hans ogenerade vana att då och då högljut släppa väder.


Gulhattade kineser som klättrar upp i stolpar.

Alex var kvar på hotellet, fast han sagt att han skulle resa runt sista veckan. De är några stycken som bott i flera månader i samma rum på Feiying Youth Hostel och de har blivit goda vänner. Själv bor jag med en pakistanier som heter Ali. Han är tyst och försynt så det är lätt att somna på kvällarna. Inga snarkande kinesgubbar.


Fransoserna: Duck? What iz a "duck"? Ah, you mean ze dyck!

Det har inte hänt något märkvärdigt, tiden har rört sig saktmodigt. Det är kallt även i Beijing, men torrt. Ingen snö. Vindarna sveper som lieblad längs gatorna. Magen är i uppror igen och de senaste dagarna har jag suttit på hotellet och konverserat med Alex och de andra. Hade hoppats på att det skulle vara lite mer livat här, men vi är få och alla verkar nöjda med att gömma sig i värmen på rummen utom räckhåll från vinterns frusna fingrar. "Tristess" är ett passande ord och i sinnet är jag redan tillbaks i hemlandet. Ofta fastnar blicken i ett tomrum och glögg, grönkol, julskinka, gamla stan, snö och stjärnklara vinternätter rör sig fram och tillbaks över näthinnan i en stillsam parad av sentimentalitet.

Om fyra dagar avgår flyget.