I väntan på Peking

(Först och främst, GRATTIS BRORSAN!)


Jäkligt kort "fog distance" i Ürümqi.

Tillbaks i Ürümqi, detta kylans Mecca där jag för en dryg vecka sedan svor att aldrig mer spendera en natt. Nu har jag redan spenderat ännu en natt här, och det blir två till. När jag var i Turpan träffade jag en japan som tipsade om ett bra vandrarhem där de faktiskt hade element i rummen. Dessutom en otroligt vacker storbildsteve med tillhörande dvd-spelare och soffgrupp. Fram tills att mitt tåg avgår på tisdag kommer jag inte lämna detta ställe mer än för att införskaffa födoämnen.


Därute är kylan...

Efter Turupan reste jag till Kashgar. Resan dit skulle ta tjugofem timmar sittandes i en kylig buss. Efter att bussen tveksamt puttrat fram längst öknen den första dagen och det börjat kvällas stannar vi till vid ett motell. Det är bara jag och fyra andra passagerar kvar vid det här laget och de bägge chauförrerna, som jag döpt till Trazan och Banarne för att den ena såg lite ut som Lasse Åberg, visar oss in på ett rum med tre sängar. Där sover vi, alla sju. Jag delar säng med Trazan och Banarne och somnar snabbt.

Nästa dag går ännu saktare och det känns som vi står still längre tid än vi åker. En skyllt vid sidan av vägen gled förbi bussfönstret vid middagstid och på den stod det Kuqa. Detta innebar att vi rest en knapp tredjedel av vägen. En kort stund senare stannade vi vid en busstation. Chauförerna går av. Tiden rör sig sakta. En timme. Den ene chaufören kommer tillbaks och slår på en film som vi redan sett två gånger tidigare. Två, tre timmar passerar. Trazan och Banarne kommer tillbaks, de har en tjänsteman med sig. De startar bussen och åker. Äntligen, tänker jag, men blir straxt besviken när de efter några kilometer vänder bussen och åker tillbaks till busstationen igen. De följande timmarna ser jag på när chauförerna sporadiskt strosar runt på busstationen och pratar lättsamt med de övriga männen som befinner sig där. Slutligen visar det sig att bussen inte längre går till Kashgar utan någon helt annanstans. De pekar på en större buss, en sovbuss och säger "Kashi!".


Inte bussen jag åkte med, men den är fin (och körde nästan på mig).

Morgonen efter vaknar jag och bussen står stilla efter att ha rullat på bra under hela natten. Jag undrar vart vi är och hur långt det är kvar till Kashgar men får snart reda på att jag faktiskt är framme och ska av här innan bussen far vidare. Resan tog inte tjugofem utan förtiosex timmar. Klockan är inte mer än sex, Xinjiangtid. Snön faller och mörkret ligger som en vante över staden. Jag tar en taxi till ett hotell som ska vara billigt, tyvärr finns där inget väggutag och jag kan inte ladda batterierna till kameran. Under dagen traskar jag genom stadens äldre kvarter och på den omtalade bazaaren. Under bussfärden har jag bestämt att jag bara ska spendera en dag här, sedan ska jag illa kvickt bege mig mot Beijing via Ürümqi. Jag är trött på den här landsdelen. Dagen efter kliver jag på tåget.