Den förlorade sonen

Nu är man hemma igen. Trött efter den sista sömnlösa natten i Beijing, flygfärden och tidsomställningen. Känns lite underligt att vara här. Det tog några sekunder för Uncas (hunden) att känna igen mig, men sen blev han helt till sig och sprang fram och tillbaks som tokig, slickade mig i ansiktet och satt sig frivilligt i mitt knä åtminstånde fem gånger under kvällen (högst anmärkningsvärt). Imorse kom han instörtande in i rummet och bjöd upp till dragkamp med ett gummiben såfort han hörde att jag rörde på mig.

Tack till er som ringde och ville fika och tack för kaffet och kakan.

Jag kommer lägga upp lite teckningar jag gjort under resan härunder så fort jag scannar in dem. Inte något märkvärdigt, men en del av er har uttryckt en önskan att få se vad jag åstakommit. Tänkte göra en karta över resan också för att tydligt visa mina irrfärder.

Slutet nalkas

Har varit i Beijing några dagar nu. Kom hit i torsdags efter två avslappnade dagar på ett sovtåg. Delade kupé med en oval kines med gles mustasch som hade den egendomliga egenskapen att börja snarka straxt innan han slöt ögonen och somnade. Därtill kom hans rossliga rökhosta som fläcktade mig i ansiktet under nätterna och hans ogenerade vana att då och då högljut släppa väder.


Gulhattade kineser som klättrar upp i stolpar.

Alex var kvar på hotellet, fast han sagt att han skulle resa runt sista veckan. De är några stycken som bott i flera månader i samma rum på Feiying Youth Hostel och de har blivit goda vänner. Själv bor jag med en pakistanier som heter Ali. Han är tyst och försynt så det är lätt att somna på kvällarna. Inga snarkande kinesgubbar.


Fransoserna: Duck? What iz a "duck"? Ah, you mean ze dyck!

Det har inte hänt något märkvärdigt, tiden har rört sig saktmodigt. Det är kallt även i Beijing, men torrt. Ingen snö. Vindarna sveper som lieblad längs gatorna. Magen är i uppror igen och de senaste dagarna har jag suttit på hotellet och konverserat med Alex och de andra. Hade hoppats på att det skulle vara lite mer livat här, men vi är få och alla verkar nöjda med att gömma sig i värmen på rummen utom räckhåll från vinterns frusna fingrar. "Tristess" är ett passande ord och i sinnet är jag redan tillbaks i hemlandet. Ofta fastnar blicken i ett tomrum och glögg, grönkol, julskinka, gamla stan, snö och stjärnklara vinternätter rör sig fram och tillbaks över näthinnan i en stillsam parad av sentimentalitet.

Om fyra dagar avgår flyget.

I väntan på Peking

(Först och främst, GRATTIS BRORSAN!)


Jäkligt kort "fog distance" i Ürümqi.

Tillbaks i Ürümqi, detta kylans Mecca där jag för en dryg vecka sedan svor att aldrig mer spendera en natt. Nu har jag redan spenderat ännu en natt här, och det blir två till. När jag var i Turpan träffade jag en japan som tipsade om ett bra vandrarhem där de faktiskt hade element i rummen. Dessutom en otroligt vacker storbildsteve med tillhörande dvd-spelare och soffgrupp. Fram tills att mitt tåg avgår på tisdag kommer jag inte lämna detta ställe mer än för att införskaffa födoämnen.


Därute är kylan...

Efter Turupan reste jag till Kashgar. Resan dit skulle ta tjugofem timmar sittandes i en kylig buss. Efter att bussen tveksamt puttrat fram längst öknen den första dagen och det börjat kvällas stannar vi till vid ett motell. Det är bara jag och fyra andra passagerar kvar vid det här laget och de bägge chauförrerna, som jag döpt till Trazan och Banarne för att den ena såg lite ut som Lasse Åberg, visar oss in på ett rum med tre sängar. Där sover vi, alla sju. Jag delar säng med Trazan och Banarne och somnar snabbt.

Nästa dag går ännu saktare och det känns som vi står still längre tid än vi åker. En skyllt vid sidan av vägen gled förbi bussfönstret vid middagstid och på den stod det Kuqa. Detta innebar att vi rest en knapp tredjedel av vägen. En kort stund senare stannade vi vid en busstation. Chauförerna går av. Tiden rör sig sakta. En timme. Den ene chaufören kommer tillbaks och slår på en film som vi redan sett två gånger tidigare. Två, tre timmar passerar. Trazan och Banarne kommer tillbaks, de har en tjänsteman med sig. De startar bussen och åker. Äntligen, tänker jag, men blir straxt besviken när de efter några kilometer vänder bussen och åker tillbaks till busstationen igen. De följande timmarna ser jag på när chauförerna sporadiskt strosar runt på busstationen och pratar lättsamt med de övriga männen som befinner sig där. Slutligen visar det sig att bussen inte längre går till Kashgar utan någon helt annanstans. De pekar på en större buss, en sovbuss och säger "Kashi!".


Inte bussen jag åkte med, men den är fin (och körde nästan på mig).

Morgonen efter vaknar jag och bussen står stilla efter att ha rullat på bra under hela natten. Jag undrar vart vi är och hur långt det är kvar till Kashgar men får snart reda på att jag faktiskt är framme och ska av här innan bussen far vidare. Resan tog inte tjugofem utan förtiosex timmar. Klockan är inte mer än sex, Xinjiangtid. Snön faller och mörkret ligger som en vante över staden. Jag tar en taxi till ett hotell som ska vara billigt, tyvärr finns där inget väggutag och jag kan inte ladda batterierna till kameran. Under dagen traskar jag genom stadens äldre kvarter och på den omtalade bazaaren. Under bussfärden har jag bestämt att jag bara ska spendera en dag här, sedan ska jag illa kvickt bege mig mot Beijing via Ürümqi. Jag är trött på den här landsdelen. Dagen efter kliver jag på tåget.

Penninglös och sandig plös

Det var fredag. Dagen innan hade jag sett några övergivna städer och planen var att ta en endagstur ut i Taklamakanöknen samt en sväng förbi en uyghurby som skulle vara så fin så. Dagen efter skulle jag ta bussen till Kashgar, den västligaste av kinas städer och inkörsporten från silkesvägen. Penningpungen behövde en rejäl påfyllning efter mitt bortfumlande av plånbok och allt. Det var bara det att bankomaten vägrade spotta ut de eftertraktade papperslapparna och efter att ha bråkat lite med en tjänsteman på Bank of China stod det klart för mig att jag inte kunde använda mitt debitkontokort inom Xinjiangprovinsens gränser och att jag var hjälplöst strandsatt med några ynka yuan på fickan.


Öppen planlöstning B.C.

Nu var goda råd dyra, som det sägs och jag la upp en budget på 30 yuan om dagen, varav 25 gick till hotellrummet och fem gick till en skål Lahmannudlar. På så sätt skulle pengarna räcka till och med tisdagkväll. Dagen efter skulle jag försöka sälja kameran om jag inte fått pengar vid det laget. Jag ringde mina goda föräldrar och meddelade dem om läget, sedan skickade jag en mer ingående förklaring via mail. Min driftiga moder såg till att skicka pengar via Western Union.

Dagen efter gick jag för att se om jag kunde få ut pengarna, och det kunde jag sa de på China Post, men inte förräns på måndag. Efter alla motgångar den senaste tiden var jag naturligtvis skeptisk och oron gnagde om nätterna. Dagarna fördrev jag genom att spankulera runt på bazaarområdet och i de äldre stadsdelarna där husen fortfarande är av traditionellt uyghurstuk. CCTV gick varm på kvällarna och jag fick min beskärda del av kinesisk underhållningsteve med samma pålagda skratt upprepat in absurdum och hollywoodfilmer vårdslöst dubbade till uyghur.


Resultatet av en het romans mellan Gandalf och Bilbo?

Eftersom jag hängde så mycket på turistbyrån på våning två i hotellet för att komma åt min email via deras dator, lärde jag känna Farho som jobbar där. På lördagen bjöd han hem mig på lunch hos hans storfamilj, förmodligen för att jag såg så utmattad och hungrig ut. Träffade hans ena syrra och hans morsa, samt en liten unge. De bjöd på massor av hemlagad mat och insisterade på att jag skulle ta med mig en påse till hotellet så att jag hade till dagen efter också.


Farho i sin finaste yllekofta!

Måndag. Lönedag. När klockan slagit tio, Bejingtime (dvs kl 8 Xinjiangtime), begav jag mig för att hämta pengarna. Det tog oroande lång tid. Säkert en timme, innan jag hade en trevlig bunt nystrukna dollarsedlar i näven och sprang skuttandes iväg mot Bank of China för att växla dem till yuan. Det hela firades med tvårätters lunch på stammisstället.


Till höger slaktar de en get, men det fick jag inte fota.

Äntligen fick jag min efterlängtade ökentur, efter en sväng förbi Tuyuk valley, där den piktoreska uyghurbyn låg. Den var verkligen fin, som de sa. Öknen var ännu finare. Farhad, Farhos lillebror, körde mig dit och pekade ut vilket håll öknen låg och satt sig sedan och sov i bilen. Sanden var faschinerande. Ibland var det som att pulsa runt i nysnö, fast tyngre och ibland var den hård som skare, fast ändå mjuk. Svårt att förklara. Det var förhäxande att strosa runt där bland dynerna. Allt ljud försvann. Det blev fullkomligt tyst. Ni har säkert sett det på bild, oändliga sandvidder. Jättevågor av sand formade till perfekt aerodynamik av den ständigt brusande vinden. Det kändes som man störde när man kom där med sina 45:or och bröt tystnaden och den släta ytan. När jag kom tillbaks till bilen, med skorna fulla av sand, trodde jag att jag varit ute i högst femtio minuter. Farhad skrattade och pekade på klockan. Över två timmar hade passerat.


"Looking for wormsign" i Taklamakan.