2250 kilometer från havet

Min glädje över att komma fram förtogs lite av att min plånbok med en stor summa pengar försvann på tågstationen. Stället jag hade tänkt checka in på hade inte några sovsalssängar på vintern, förmodligen på grund av bristfällig uppvärmning, så efter att ha konkat packningen runt halva stan i svidande kyla fick jag ta bussen tillbaks till tågstationen och ta in på hotellet intill som erbjöd en säng för dubbla priset, utan centralvärme, service eller äns varmvattentermos. Dessutom drog det kallt från fönstret. Fick sova fullt påklädd och med dubbla täcken som jag snodde från de andra sängarna.


Kul värre.

Staden i sig är säkert rätt intressant på sommaren, när temperaturen håller sig mellan tretio till förtio grader celsius. Vid den här tiden dyker kvicksilvret en bra bit under noll. Efter flip-flops och uppkavlade jeans i Xishuangbanna var min kropp inte helt redo för denna oömma behandling och jag har redan dragit på mig en ordentlig förkylning.

Befolkningen Xijiangprovincen brukade till nitioprocent bestå av uyghur, ett muslimskt folk med turkiskt och arabiskt påbrå, men sedan femtiotalet har Kina fört en aggresiv koloniseringspolitik och numra är det mindre än femtio procent ursprungsbefolkning, resten är hankineser. Sedan länge har det funnits en separatiströrelse bland muslimerna och senast 1997 var det stora kravaller. Kinesiska säkerhetsstyrkor slog ner upploppen med sedvanligt övervåld, med flera dödsfall och skadade som följd. Avrättningarna som följde drygade ut siffrorna ytterligare, när separatister svarade med att detonera lite bomber bland busstrafikanter. Efter 9/11 passade Kina på att fängsla och avrätta ytterliggare "muslimska terrorister", vilket fick tummen upp från Vitahuset.


Framtida separatister.

De uyghurer som jag träffat verkar vara stolta in i benmärgen. Många kan inte prata kinesiska, och de som kan vägrar ofta använda sig av det. När jag pekad på en av dem jag träffade i Ürümqi och frågade "Uyghur?", blixtrade blicken till och han bankade sig hårt på bröstet och sa högt "Uyghur!"

Ångesten som infann sig igårkväll när jag försökte somna i minusgrader försvann i förmiddags då jag tog bussen till Turpan, en mindre stad två och en halv timmes färd i sydostlig riktning. Tulufan, som det uttalas, ligger djupt nere i en fördjupning några hundra meter under havsnivån. Vädret är betydligt mildare här och på dagarna blir det upp mot åtta grader varmt.

Imorgon ska jag ut till Taklamakanöknen och se om den är fejk eller om den verkligen består av sand.

Resan till Ürümqi

På en stol mot Xi'an

Tre kinesiska män i kavajer sitter runt bordet och glor på mig med underliga leenden på läpparna. Folk bakom och vid sidan om oss tittar nyfiket. De tilltalar mig på kinesiska. På engelska upprepar en av dem gång på gång "Your mother and father go to bed!" Hystriska skratt. Mannen med kepsen bredvid mig säger "I love you." Fyra timmar har gått. Bara tjugofyra kvar till Xi'an.


Man kan ju alltid titta ut genom fönstret.

Genom inre Mongoliet

En tant i röd tröja sitter vid fönstret i gången. Armarna är knutna över bröstet och hon gungar fram och tillbaka samtidigt som hon talar med damen mitt emot henne. Bara håret synns på damen hon talar med. Det är brunt och ruffsigt. Hon är yngre än den första.
Utanför passerar mil efter mil av frusen sand och sten. Det finns inget slut, det bara fortsätter långt, långt bort tills det försvinner in i ett iskallt dis vid horizonten.
Nedanför mig sitter en annan kvinna. Hon ser ut att vara yngre än tanten i rött men äldre än damen med det bruna ruffsiga håret. Hennes ögon synns inte där hon sitter, bara munnen. Hon är klädd i en brunspräcklig tunika som ser traditionell ut med hög krage. Under har hon en purpurfärgad tröja som sticker ut från tunikans korta ärmar. Tidigare drog hon ner de lila ärmmuddarna över händerna och gömde fingrarna mellan låren, som om hon frös. Nu knäcker hon skalen på solrosfrön mellan tänderna innan hon plockar ut kärnorna och äter dem. Klick, klick, klick.
Genom högtalarna hörs två kinsiska herrar tala med fåniga röster, skratt och applåder.
Mumlet från kvinnorna vid fönstret.
Mullret från tåget.
Skramlet från bingarna.
Rälsens puls.


Här var det platt.

Jag vaknar. Ett motstånd när man andas. Svalget svider och näsan är täpt. Överallt hörs folk hosta och harkla. Många har vaknat och är uppe och går oroligt. Nattlampornas sken sprider sig i en tjock smog som fyller vagnen. Det luktar avgaser. Kol. Jag går på toa för att se om luften är bättre utanför fönstret. Det verkar inte så. Kylan där ute är rakbladsvass. Kupén är dunkel och det är svårt att skriva. Vagnen gungar i takt med skarvarna i rälsen. Ibland dundrar ett mötande tåg förbi och det låter som att hela Wiener filharmonikernas blåssektion får ett slag i magen samtidigt. Min egen buk värker av alla Alpen Liebe som jag stoppat i mig.

Sällskapet splittras

Vädret har varit fortsatt dåligt, så mitt besök i Yangshuo, som är beryktat som en pärla bland kinas småorter, blev något dämpat av kylan och regnet. Den första dagen spenderade jag och Alex på hotellrummet med en låda öl, en påse rispuffar och några bananer framför CCTV. På kvällen gick vi ut och träffade en svensk och en holländare samt en hel klass kinesiska collegetjejer. Som vanligt ville kinesiskorna bara öva sin engelska och lämnade stället klockan elva knappt utan att ha rört den ölflaska som de köpt tillsammans.


Hunden, människans godaste vänn!

Dagen efter var det uppehåll och vi bestämde oss för att utforska omnejden. Yangshuo är omgärdat av spektakulära branta bergskullar som sticker rakt upp bland risfälten och vi hade hört talas om en särskilt intressant klippa kallad Moon Rock. Alla andra cyklade dit, men vi tänkte att det kan ju inte vara så långt och bestämde oss för att promenera. Tre timmar senare, med kurrande magar, var vi framme. En brant trappa med en sisådär 900 trappsteg ledde upp till det stora runda hål som uppstått mitt i klippan. Vidare därifrån slingrade sig en lerig och brant stig, full med vassa stenkanter upp mot toppen. Utsikten var grym och tveklöst värd 15 yuan och hela promenaden dit.


"Holy rock, Batman!"

Aftonen var lite av en repris av kvällen innan, med skillnaden att jag blev påkörd av en skoter. Förstår inte riktigt hur det gick till, men jag klarade mig med ett svullet smalben, medans killen på skotern kraschade och for av. Han var snabbt uppe och iväg - jag är glad att det inte blev några allvarligare föjder. Senare på krogen lyckades vi få med oss tre kinesiskor i ölspelet indianen och två av dem drack faktiskt en hel öl var innan de gav sig hemmåt.


Jag är inte alls full och Alex är snällare än vad han ser ut.

Eftersom det olustiga vädret höll i sig åkte vi till Guilin och köpte varsin biljett. Alex åkte vid tretiden mot Bejing och jag tar mig tillbaks mot Xi'an, varpå jag ska ta tåget till Urumqi som ligger på andra sidan kina i nordvästlig riktning. Kommer väll fram dit om tre dagar skulle jag tro. Fram till snön, kylan och Taklamakanöknen!

Regntunga skyar

Ser ni den här skylten, så går ni in. Capisch?

En sista färskmixad annanasjos på Mei Mei, sedan bar det av mot Kunming och vidare mot Nanning. Det tog ett dygn, sedan var jag framme i Nanning och mötte upp med Alex vid tågstationen. Dagen därpå åkte vi vidare mot Beihai, på den kinesiska sydkusten, där vi läst att det skulle finnas sjysta badstränder.

Stränderna fanns där. Långa, platta sandstränder med vindpinade palmer och fullt av små krabbor som omvandlat marken till ett miljonprojekt av tätt sammanpackade bohålor. Till vår besvikelse fanns det inget intressant undervattensliv, eller dykklippor, utan endast en långgrund sandbotten. Vädret var inte heller det bästa och efter ett dopp beslöt vi att vi skulle bege oss tillbaks till staden. Innan vi begav oss åt vi lite mat på en av de närliggande strandkrogarna. Maten var god, men det förtogs av när vi såg den hutlösa notan. Priset var det tredubbla av vad som stod på menyn och vi var uppenbarligen blåsta. Som "tack" råkade vi välta ner några flaskor i backen när vi reste oss för att gå.


Längre än så här kom de inte.

Vi var snart tillbaks i Beihai city och tog direkt bussen till Nanning, där regnet nu öser ner medans vi funderar över vad vi vill göra härnäst. Själv tänker jag bege mig nordöst mot Guiling.

En månad är kvar av min resa. Känner mig inte redo att åka hem. Det finns så mycket mer jag vill se, så många länder jag vill besöka och jag har lekt med tanken att skaffa mig ett jobb här i Kina. Har hört att man kan få väldigt bra betalt som engelskalärare i Korea.

Myror i brallan

Lagom till middag igår kom jag fram till Mengla, som ligger i den sydligaste tippen av Yunnan, inte långt från gränsen till Laos. Vandrade runt i staden en stund för att få lite koll. Hittade ovanligt många karaokeställen, "frisörsalonger" och fulla kineser. Tog in på ett skabbigt hotell och gick till kojs tidigt för att kunna komma iväg med första bussen morgonen därpå till Bupan.


Falsk karaoke till klockan 12...

Var inte säker på att tjejen i biljettkassan förstod vad jag menade när jag ritade en liten skiss av två träd med en hängbro och en liten gubbe. När jag blev avsläppt mitt i ingenstans var jag först tveksam, men det visade sig vara rätt ställe, bara man gick upp för en förfallen stentrapp som ledde rakt in i djungeln.


De' e stabilt!

Helt klart bättre än elefantparken vid Sanchahe, massor av djungel, högt belägna ruckliga hängbroar och smala stigar som slingrar sig långt in bland växtligheten. Såg faktiskt några vilda fåglar, men inga spindelapor som jag hoppats. När jag korsade ett förmultnande träd som blockerade vägen plockade jag upp ett gäng fripassagerande myror. Det tog över en halvtimme innan jag lyckats skaka av mig den sista av dessa illmariga kryp, som utan pardon attackerade de mest svåråtkomliga ställen på min arma kropp. Stigen var vid denna tidpunkt upplöst och övervuxen, så jag blev tvungen att vända tillbaka för att inte helt förirra mig bland ormbunkarna.


"Born to be wild" i 30km/h!

Liftade tillbaks till Mengla och tog sedan första bästa buss till Guanlei, en liten stad som ligger intill Mekongfloden och den burmesiska gränsen. Imorgon ska jag se om jag kan få tag på en båt som går motströms upp mot Jinghong.

Marknad och galning

Redan kvällen innan kändes det att något låg i luft. För att vara kväll så var det ovanligt mycket folk på gatorna, många av dem nyanländna från andra orter. Inga västerlänning hade synts till på dagar, men nu kunde de siktas strosandes runt med kamerorna i skyttepositon. Morgonen därpå var fövandlingen fullbordad. De flakförsedda traktorerna hade gått i skytteltrafik från nejdens byar, fullastade med uppklädda bondkvinnor och handelsvaror av olika slag.


Kinesisk Sibylla.

Mångfalden var överväldigande och många av minoritetsbefolkningarna fanns repressenterade. Gick runt ett bra tag och bara insöp stämningen. Testade några olika friterade degklumpar som påminde lite om sockrade pankakor i smaken och försökte fotografera lite folk upptagna med att köpslå. Min kamera suger. Bokstavligen, eftersom batterierna tar slut efter 20 - 30 bilder. Dessutom tar det för lång tid mellan knapptryck och att bilden verkligen tas.


Mandariner och jordnötter, nån?

En skrynklig Hani kvinna kom fram till mig och försökte pracka på mig en huvudbonad och snart var jag omringad av ett hel bunt som uppenbarligen, i egenskap av den enda utlänning som orkat sig upp vid denna arla morgonstund, identifierat mig som platsens guldkalv. Köpte lite handgjorda armband för en löjlig slant och en lite dyrare axelväska. Fick stå ut med att de uthålligare i gruppen följde efter mig tills fler västerlänningar, med mer välbergad uppsyn, anlände.


Hanikvinnor omringar sitt offer.

Vid lunchtid började det hela mattas av och efter att jag fått i mig lite mat tog jag första bästa minibuss mot Jinghong. Checkade in på Dai Building Guesthouse igen, tog en välförtjänad dusch och lämnade in mina kläder på tvätt. Efter några dagar av isolation tänkte jag haka på nån annan backpacker så att man fick snacka av sig lite. La märke till en mager och skäggig typ som bosatt sig i rummet intill mitt. Frågade honom om han vill byta bok med mig, vilket var starten på en monolog som han höll fram tills klockan halv elva, då jag lyckades bryta med loss med undanflykten att jag skulle kolla min mail.


Rasputin?

Gottfried och österrikare, 47 år och arbetslös. Uppenbarligen besatt av en japansk tjugofem år yngre kvinna som han haft ett förhållande med för några år sedan. Undviker sitt hemland, reser istället. Smugglar knark och har varit arbetslös i minst 10 år, känner folk som sitter på death row i Thailand, har vandrat och cyklat ensam från Nepal in i Tibet vilket är helt livsfarligt. Var lovande konststudent på universitetet i Wien, men hoppade av och rökte spliff istället. Kommer från en katolsk familj och har elva syskon, varav en broder dog i en bilkrasch när han var 17 år. Man kan sammanfatta hans beteende med att lyset var på, men det var ingen hemma (förrutom när grannen kom förbi för att vattna blommorna och ta hand om posten).

Småstadsliv

Tog min dagspackning och begav mig med minibuss till Menghun, en liten by som ligger ett par mil söder om Menghai, en stad väster om Jinghong. Anlände igår kväll och det första jag fick se var en grupp bönder som vallade hela sin koflock mellan byns gator och gränder. Den övriga trafiken, som är tämligen begränsad, fick vänta tålmodigt på att kossorna skull passera.


Munkar försöker uppnå nirvana genom att studsa en boll.

Följde vägbeskrivningarna jagg fått till ett vandrarhem som skulle finnas i staden. Passerade en idrottsplats där buddhistmunkar och ungdommar från stad spelade en basketmatch. Stället jag tog in på ligger bakom byggnaderna runt basketplanen och såg ut som vilket skruttigt gammalt byhus som helst. Rummen som är små och spartanska ligger i en fyrkant med dörran inåt med en grumlig damm i mitten. På kvällen ser man inte ett skvatt, man får ta det försiktigt när man ska ta sig till toaletten längs de hala betongkanterna och förbi hönsen som residerar framför muggen.


Kinesisk sophantering.

Det ligger ett kloster i staden och man ser många orangeklädda munkar vart man än går. Som jag tidigare nämnt finner man dem på basketplanen men också vid marknaden där de spelar biljard och i internetlokalen där jag nu sitter med fem munkar bredvid mig spelandes det populära dansspel som jag sett ungdommar spela på ställen runt om i hela kina.


Traktens MC-gäng hänger utanför grillen.

Finns inte så mycket att göra här förutom att vänta på den beryktade söndagsmarknaden som enligt utsago ska dra till sig mängder av minoritetsbefolkningar uppklädda i finaste söndagsklädsel. I väntan på denna händelse hänger jag på en lokal krog, tecknar och försöker kommunicera med folket där för att få tiden att gå.

In i vildmarken

Checkade ut i morse och begav mig mot naturskyddsområdet i Sanchahe en timme med buss utanför Jinghong. Från vad jag hört skulle det vara ett stort djungelområde med ett förtiotal vilda elefanter, gångar mellan träden och trädkojor där man kunde övernatta. Hade reserverat en sovplats via café Mei Mei och blivit lovad ett pris på omkring en hundring. Dyrt, men rykten gick att man kunde få se elefanterna ta kvälls och morgondopp i floden som passerar under stugorna.


En fågel attackerar min sko.

Vid tolvsnåret var jag framme vid huvudingången, och det var där mina farhågor började tillta. För att vara lågsäsong var där ovanligt många kinesiska turister. När man kommer in i parken passerar man först ett antal inhägnader med reptiler och apor, sedan ett fjärils samt ett fågelhus. Kineserna verkar ha nått lika långt när det gäller djurvård som europeerna gjort år 1800. Överallt finns folkdräktsklädda värdar som uppmanar en att poséra framför kamera med olika djurarter i famnen, så att man kan få bildbevis på att man varit mitt i den vildaste djungeln. Därefter ordnar de föreställningar där "vilda" elefanter gör cirkustrix och papegojor förnedra sigsjälva genom att strutta fram på miniatyrrullskridskor.


Go, cablecar go!

Och så var det dags för den obligatoriska linbanan som förflyttar en sittandes i en liten tvåmanskabin in mot mitten av skyddsområdet. Denna färd var förmodligen den bästa delen av besöket. Man gled saktmodigt fram bland trädtopparna och fick god tid på sig att studera växtligheten, akompanjerat till diverse djungelljud samt brunstvrålande kinesiska män. Av någon oförklarlig anledning verkar många kinesika karlar ha det tvångsmässiga beteendet att luta sig ut över kanten på korgen och gasta som Tarzan eller försöka efterhärma någon form av apljud, medans deras flickvänner sitter och skäms vid deras sida. De kineser som inte roade sig med att föra oväsen hade inte tid att titta på skogen, för de var upptagna med att stirrade på den konstiga apan från Sverige som passerade i det motsatta körfältet.


Chinglish när det är som bäst!

Väl framme i parkens hjärta får man promenera runt bäst man vill bland turistgrupperna längst stenbelagda gångvägar. För att vara en "Wild animal reserve" såg jag till ovanligt få vilda djur. Tack vare det konstanta oljudet som alstras från tätt sammanpackade kinabor håller sig allt levande utom hörhåll. Det vildaste jag såg var någon form av stekel som surrade runt lite småskrämmande och det närmaste jag kom en elefant var en hög dynga. Vid ett tillfälle hörde jag en groda kväka.

De så omtalade "trädhyddorna" var i självaverket monterade på toppen av betongpelare, halvmessyrmässigt maskerade som träd. Husen avsaknade all form av charm, och såg bara ut som små blåmålade fyrkantiga holkar. Försökte förklara för de ansvariga att jag reserverat en holk, men jag möttes bara med oförstående miner och en prislapp på inte mindre än 480 yuan. Inte min kopp te, så jag begav mig tillbaks mot ingången och tog första bästa buss tillbaks till Jinghong. Checkade in i samma vandrarhem som tidigare, fick samma rum och kommer hänga med en öl på samma café som vanligt.

Time to dai!

Vaknade seg och dann vid lunchtid efter att ha sprungit in i en nyinflyttad svenne på vandrarhemmet. Blev rätt sent efter några bärs och en flaska billig rissprit. Såg till att komma igång direkt, hyrde en hoj och cyklade ut mot landsbygden. Hela omnejden är full av små piktoreska byar befolkade av det lokala Daifolket. Det som utmärker dem från andra, så vitt jag kunde se, är att kvinnorna rakar fram en rund fläck precis vid hårfästet. Oftast bär de någon typ av huvudduk eller en traditionell rund kineshatt så att inte frisyren syns. I övrigt har de långa sariliknande mönstrade tyger på sig.



Byarna jag såg var omgärdade med leriga eller våtlagda risfält och här och var kunde man se ensama figurer gå runt och pota i jorden. Kom fram till att det hela går ut på att se till att det kommer fram vatten till alla risplantorna. Fastbundna vattenbufflar stod och glodde eller gick runt och idislade bland risfälten. Husen i byarna är av samma slag som man kan se på bakgatorna i Jinghong, fast fler och mer välskötta. De har väldigt speciella tak, trekantiga och höga, uppstakade på låga träpelare.



När jag stannade bredvid en skogsdunge för att fotografera åkrarna la jag märke till en massa små skålar som satt monterade på varsit träd. Barken var delvis avskalad och vit sav sipprade längst kanten och droppade ner i skålen. Gummiträd, tänkte jag, och cyklade vidare. När jag kom in i byn såg jag en familj som jobbade med att sila saven och blanda ut den med en fränt luktande vätska för att på så vis få fram gummimassan.



Det sköna med att komma ut på landsbygden är att folk är så mycket gladare över att se en vilsekommen västerlänning än vad de är i städerna. De ler och ropar "Hello!" när man kommer farandes. När man svarar med ett "Hi!" börjar de skratta, alldeles till sig över att de lyckats kommunicera på engelska och ropar "Bye bye!".



Efter fyra timmar på en cykelsadel och med mängder av sinnesintryck i bagaget började jag känna att det var dags att bege sig hemmåt. Min tomma mage började göra sig påmind och jag stannade i den lilla hålan Gasa för att få i mig lite mat. Hittade en restaurang med mycket folk och direkt blev jag inbjuden att sitta vid samma bord som ett gäng kineser. Först sa jag att det var lugnt, men de incisterade och jag tänkte att gratis mat är ju aldrig fel.

Deras engelskakunskaper var begränsade till att räkna till fem och säga "prease sit down", så det blev ingen vidare konversation oss emellan. I efterhand inser jag att de i själva verket inte var särskilt intresserade av att språkas, då de helt plötsligt som på en given signal reste sig, sa "good bye" och lämnade mig i sticket. Snopen satt jag kvar med ölglaset i handen och kände mig blåst. När det klarnade för mig att deras tanke var att jag skulle betala drog jag i mig ölen, hoppade upp på hojen och jonnade iväg fort som bara fan.

Vad kostar Kina?

Som svar på förfrågan om vad det kostar att resa runt i Kina så ska jag försöka redovisa min något slentrianmässiga budget. Totalt har jag 20000 spänn att bränna, men hoppas kunna ha kvar lite av detta när jag kommer hem, så att jag kan betala hyra etc. För en svensk krona får man ca 1.03 yuan, tror jag, så jag räknar det rakt över. Onödigt att anstränga tankemuskeln när det inte behövs. Om man inte är mån om att omgärda sig med lyx så kan man klara sig på 50 - 100 spänn om dagen i omkostnader för mat och husrum.

Ett mål mat på en lokalkrog, vilka det finns löjligt gott om, kostar mellan 3 - 15 yuan, men turistmenyerna brukar bli lite dyrare, även när det är sämre mat än på den kinesiska menyn. Om man vill ta en fika eller känner för västerländsk mat måste man ta sig till de turistanpassade caféer som oftast finns i stora städer i samma områden som vandrarhemmen. Dessa ställen är svindyra, och maten oftast medioker. Med svindyr menar jag minst 25 spänn för ett normalt mål mat.

600 ml Öl kostar 2 spänn i Bejing. I övriga delar av landet kostar det mellan 3 - 6 yuan. På dyra ställen kostar det 10. Sprit kan man köpa i en matvaruaffär för en fjantig slant om man inte är petig. Kinesisk 56% sprit kostar typ 3 spänn för en liten flaska i fickplunts storlek. Lagom för att man ska bli rolig.

När det gäller vandrarhem så varierar priserna lite beroende på storleken på staden. De billigaste ställena finns i medelstora städer, medans städer som Beijing och Xian är förhållandevis dyra. Jag håller mig normalt till sovsalarna, alltid det billigaste alternativet. Det dyraste jag betalt för en sådan säng är 35 yuan och det billigaste 15. Har hört legender om priser ner mot 3 yuan, men jag tror det när jag ser det. Småbyar saknar oftast vandrarhem med sovsal och är antingen billiga, runt 15 spänn, eller svindyra, när folket insett hur mycket de kan mjölka turisterna.

Resekostnader är inte allt för stora i Kina, även fast man reser långa sträckor. Normalt försöker jag resa via buss eller tåg. Föredragsvis på natten. Åker man buss kostar en sträcka på 10 timmar ca 100 - 150 spänn för nattbuss. Då får man även en fin minimal brits att sova på. Bekvämligheten varierar beroende på buss, men hittills har det varit acceptabelt. Har dock hört rysare då folk vaknat till synen och lukten av en unge som står och bajsar i en påse mitt framför ens näsa. Åker man under dagen så får man sitta, vilket är lite billigare. Allmänhet väldigt givande eftersom man ser vart man åker och det är oftast storslagna miljöer vart man än kommer. Räkna även med att du behöver ta med lite egen proviant, för chauffören kommer bara stanna vid sunkiga vägkrogar med dålig mat till idiotpriser. Förövrigt har kineser en tendens att kräkas när de åker buss, oftast i en påse eller ut genom fönstret, men ibland rakt ner på golvet. Detta är något man får acceptera och vänja sig med.

Har hört liknande historer om nattågen, och även varit med om en del dryga kineser som röker som borstbindare och envisas med att lägga tunga snorloskor på golvet i kupén. Reser man via tåg så får man välja mellan att sitta eller ligga. Om man ligger väljer man mellan "softsleeper" och "hardsleeper", av vilka det sistnämnda är det enda jag prövat på. Det är billigare och helt klart tillräckligt bekvämt. Dessutom blir det billigare ju högre upp man sover, vilket är bra då man ändå vill undvika den nedre britsen eftersom kineserna alltid sätter sig där vare sig du vill eller inte. Priserna för tåg är ligger i allmänhet mellan 150 - 200 spänn.

Det ända som är oproportioneligt dyrt i kina är entrékostnaderna för de olika sevärdheterna. Dessutom verkar det som om de ständigt höjer priserna, vilket resulterar i att man kan räknamed att alla priser som står i Lonely Planets reseguide generellt är underskattade. MAn får kallt räkna med att betala minst en hundring för de stora turistmålen, och mellan 40 - 80 spänn för de mindre. En del ställen kan man lura in sig för halva priset om man får dem att tro att man är student eller pensionär. Krävs oftast någon form av legitimation för detta, tex ett körkort eller dylikt. Ytterligare ett alternativ är att hitta en obevakad ingång.

Om man vill köpa saker från klädaffärer eller dylikt får man räkna med att pruta. De brukar starta på minst fyrdubbla priset, men ibland är det ännu mer. Generellt kan man få saker hyfsat billigt, köpte tillexempel en fejkad North Face jacka för 200 yuan. Går säkert att få den billigare, men jag orkade inte riktigt bry mig. I vissa städer är försäljarna så vana med rika turister att det inte går att pruta alls, men jag har även hört om marknader i de delar dit turister normalt inte kommer där man inte bör pruta då lokalbefolkningen inte insett hur smutsigt rika västerlänningar är och priserna i själva verket är förmånliga redan från början.

Kan inte se skogen för all sten

Bestämde mig att lämna Kunming kvickast möjligt, köpte en biljett till Jinghong redan dagen efter min ankomst. Tog nattåget och hann på så vis med att bege mig till Shilin som ligger två timmar med minibuss utanför Kunming och titta till en av de beryktade stenskogarna som finns där. Galet dyrt har det blivit, priset var det dubbla av vad som stod i den senaste utgåvan av Lonely Planet. Tänkte först fösöka ta mig in utan biljett, men stället är omgärdat av tät bush och jag var tidsbegränsad av att ha köpt en tur och retur biljett med minibussen så efter övervägande köpte jag entrébiljetten.



Såg till att med hast ta mig bort från den mest Disneyfierade delen av parken och hoperna av posérande kinesiska turister. Begav mig mot de mer svåråtkomliga delarna och fick en fin promenad för migsjälv mellan overkliga stenstoder som ser ut som om de utgjort rekvisita i nån beige Startrek episod. Man är säker på att de är gjorda av frigolit tills att man kommer nära och ser ytstrukturen som fått sin form tusentals år sedan då hela området låg under vatten.



Satt länge för migsjälv längst uppe på den högst belägna stenen och blickade ut över ett landskap av lummiga träd tusentals obelisker. Vinden sjöng när den ilade mellan klipporna. Inte äns det högtalarförstärkta folkdräktsspektaklet i parken nedanför kunde bryta känslan av att vara på en tidlös plats. Kontrasten av den grå stenen och de två färgglada fjärilar som fladdrade omkring förstrött i solskenet förstärkte fenomenet. När en hök svepte förbi mellan klipporna nedanför där jag satt nådde stunden sin höjdpunkt, och kort senare sin bottenpunk när två kinesiska tanter kom uppustandes, turades snabbt om att poséra på betryggande avstånd från klippkanten. De tog sina fotografier och försvann sedan lika fort som de dykt upp.

Jag kom lagom tillbaks till Kunming för att kunna bli bjuden på middag av de tre amerikaner som jag pratat med på bussfärden till och från Shilin, innan jag var tvungen att ila iväg mot busstationen och inta min plats på den trånga brits som erbjuds som säng på de kinesiska nattbussarna. En Jackie Chan film och tiotimmars obekväm sömn senare befann jag mig innan soluppgång i Jinghong. Efter att ha irrat runt och försökt lokalisera mig gav jag upp och tog en taxi in till stan. Solen var uppe och kineserna var i fullfärd med sina söndagssysslor när jag slutligen hittade ett vandrarhem med ett vettigt pris.



Vaknade vid ett tiden efter att jag slocknat på sängen och tagit igen den bristfälliga bussömnen. Resten av dagen spenderade jag på stan, som till skillnad mot tidigare städer jag besökt har ett helt klart lugnare tempo. Gatorna är kantade med kokospalmer och folket spankulerar runt med shorts och flip-flops. Arkitekturmässigt så ser stan vid första anblick ut som vilken kinesisk småstad som helst, men vid närmare anblick lägger man märke till de små detaljerna. Det finns inte lika många höga hus, och när man tittar närmare på utsmyckning så skiljer sig formstpråket en aning. Går man in i de små gränderna så får man se de traditionella stylthusen av bambu som är unika för regionen. Det märks att man närmat sig sydostasien och Thailand.

Dali schmali!

Det lilla jag hann se av Dalis nattliv.

Fjärde natten spenderad hukandes på en kinesisk toalett var droppen. Dagen efter köpte jag den fetaste antibiotikan och kombinerat med travellero tabletter påbörjade jag min motoffensiv. Oväntat nog fungerade det nästan direkt. Såhär i efterhand kanske jag borde tänkt på det tidigare.


Boven i dramat.

Slöt samman med en britt vid namn Ian som checkat in dagen innan och skulle vidare till Kunming. Tog nattåget samma kväll. Hade redan då börjat ana att Ian var en jubelidiot, men det var för sent. Öl och sprit var mitt enda försvar mot hans plågsamma jargong. Utan tvivel är han den mest självupptagna, gnälliga och fördomsfulla individ jag träffat hittills. Israelerna skulle framstå som ödmjuka samariter jämte honom.

Väl i Kunming checkade vi in på The Hump, ett ställe jag hört bra saker om av en brittisk tjej jag hängde med några dagar i Lijiang och Dali. För första gången sedan ankomsten i Kina hädade jag; åt på McDonalds. Tänkte att när jag väl syndar kan jag lika gärna ta i ordentligt och bestälde en meny, en extra hamburgare, en kaffe och en annanaspaj. Var ok med nått annat än kinamat efter mitt lilla helvete i Dali. Resten av dagen spenderade jag kringströvandes på stan.


Kom igen, kläm in en till!

Imorgon planerar jag att åka söderut till byn Shilin, där det ska finnas skogvis av märkliga stenstoder, den högsta 30 meter hög. Får chansen att se Yi folket igen, missade ju det i Dali. När jag är klar med det drar jag söderut till djungeln och aporna i Xishuanbanna.