Den förlorade sonen

Nu är man hemma igen. Trött efter den sista sömnlösa natten i Beijing, flygfärden och tidsomställningen. Känns lite underligt att vara här. Det tog några sekunder för Uncas (hunden) att känna igen mig, men sen blev han helt till sig och sprang fram och tillbaks som tokig, slickade mig i ansiktet och satt sig frivilligt i mitt knä åtminstånde fem gånger under kvällen (högst anmärkningsvärt). Imorse kom han instörtande in i rummet och bjöd upp till dragkamp med ett gummiben såfort han hörde att jag rörde på mig.

Tack till er som ringde och ville fika och tack för kaffet och kakan.

Jag kommer lägga upp lite teckningar jag gjort under resan härunder så fort jag scannar in dem. Inte något märkvärdigt, men en del av er har uttryckt en önskan att få se vad jag åstakommit. Tänkte göra en karta över resan också för att tydligt visa mina irrfärder.