Hej då Tibet!

Det har hänt en del sedan jag skrev sist. Morgonen efter mitt förra inlägg stötte jag på en argentinare vid namn Geronimo som jag träffat tidigare, och han hade slagit sig samman med den irländske Robert och dennes kinesikse fru Jing. De skulle tillsammans med ett kinesiskt par bege sig ut på en två dagar lång bergsvandring till en liten by i en dalgång intill Meili; ett sextusen meter högt berg som anses heligt av tibetaner från hela kina. Eftersom jag inte hade något bättre för mig så hakade jag på.


Böneflaggor längs stigen.

Sex personer med full packning i en minibuss, bortdomnade fötter, dödsföraktande minibussrally på en halvt blockerad ringlande grusväg längs bergen, en kinesiska som kräks ut genom passagerarrutan och så var det dags för vandring. På grund av brådskan hann jag inte äta frukost så i kombination med den tunna luften var det rätt mödosamt att klättra uppåt i fyra timmar mot den första bergstoppen.


Svårt att se bergen för alla träd.

När vi tagit oss upp halvvägs hörde vi plötsligt gälla kvinnoröster eka i sång mellan bergen. Snart såg vi dem, pilgrimmer påväg mot Meili. De såg ut att vara från innersta Tibet, klädda i rödfärgade tyger, mängder av amuletter och med väderbitna solhärdade anleten. Enligt det jag hört vandrar de i 45 dagar runt bergen för att slutligen tvätta bort all deras negativa karma i ett stort vattenfall så att de kan återfödas som människor.


Lunchrast.

Jag hade gärna stannat i den lilla by som vi slutligen nådde. I princip isolerade från omvärlden levde där ett tretiotal tibetanska familjer så som de gjort i hundratals år. Tyvärr var vi tvugna att bege oss tillbaks dagen efter eftersom vi lämnat våra stora resväskor hos chaufören, och argentinaren skulle tillbaks till Shangrila och ta flyget till Lhasa därifrån.


Jak på promenad.

Tillbaks i Deqin försökte jag få tag på bussbiljetter till Tibet. Efter flera försök att få de kinesiska biljettförsäljerskorna att sälja mig en biljett till Markam, Pomi eller Lhasa, bemött endast med orden "Mei you!", vilket på kinesiska betyder att de inte har några biljetter. Uppenbarligen vägrar de sälja till utlänningar, eftersom destinationerna tydligt finns uppskrivna på färdtabellen.

Rastlös som jag var bestämde jag mig utan att tänka efter att köpa en biljett till Dali, som ligger söder ut i Yunnan provincen. Två timmar senare låg jag i min binge på sovbussen och undrade om jag gjort rätt.

Nu sitter jag på ett vandrarhem i Dali. Solen skiner och det är varmt. Ändå känns det som jag missat nått. Tibet är ändå Tibet, och det kan ha varit min enda chans att ta mig dit.