Ingen är perfekt

Man ser inte många spår av diktaturen i Bejing. Folk är glada och verkar leva sina liv efter bästa förmåga. Folk verkar ha jobb. Visserligen ser man många poliser och soldater, men de verkar tämligen loja och harmlösa. Här om dagen såg jag två poliser, båda såg ut att vara runt 19 - 20 år, som satt på en bänk. Den ene retade den andre och hade tagit sin kollegas polishatt och höll den med utsträckt arm utom räckhåll från den andres viftande händer. De gav inte direkt intrycket av barska poliser som håller ordning med järnhand.

Det man märker är att skyddsnätet för samhällets svaga är näst intill obefintligt. Man ser många äldre och handikappade som tigger på gatorna, vid tunnelbanestationerna och vid turistsevärdheterna.

Den tiggare som hittills gripit mig mest var en man, i tidig tjugoårsålder, som stöttad på en kort käpp kom inhasande längst golvet på tunnelbanan tidigare idag. Hasade gjorde han, inte för att han var berusad eller drogad, utan för att hans ben var förkrymta och krumma. I övrigt såg han ut som vilken yngling som helst.

När han kommit ombord väntade han tills tåget började rulla, och sedan började han sjunga med en förvånande stark och ren stämma. Jag kunde inte förstå orden han sjöng, men sången lät så sorgsen att man blev berörd in i själen. Det var som att denne mans livsöde spelades upp för mina ögon. Oönskad sedan födseln, en felgjuten och kasserad kugge som inte passade in i samhällets maskineri.

Till skillnad från de härdade åldringarna på Tianmen Square undvek han att se de andra passagerarna i ögonen, och han sträckte inte vädjande ut händerna efter en slant. Hans blick var fjärran och ansiktet sorgset.

Tio yuan hade fått honom att le. Fött honom i en vecka.

Men ändå gav jag honom inget, utan när tåget stannade vid min station bars jag iväg på mina fungerande och anatomiskt korrekta ben.

På onsdag lämnar jag den här staden på Xi'an.