Kvällspromenad i Xi'an

Ensam, med alla sinnen på alerten, spankulerar jag fram längs Xi'ans gator. Smoggen ligger tjock som gröt, och i kombination med mina smuttsiga glasögon får det skenet av gatlycktorna, bilarna, neonskyltarna och fascadbelysningen att blandassamman och fylla natten med ett varmt, nästan fysiskt skimmer.
Ända sedan jag anlände till staden har doften av kolkraft och något som påminner om gammalt kebabkött fyllt mina näsborrar. Musik och oändligt upprepande reklamröster beblandas med trafikens motorljud och tutande.
Plötsligt klibbar skosulorna fast i asfalten, när jag passerar melonförsäljaren som efter en hård arbetsdag efterlämnat en matta av utspottade melonkärnor över trotoaren.

Efter min första tur via den kineskiska järnvägen anlände jag i Xi'an tidigt i morse. För första gången helt för mig själv. Alex är så vitt jag vet kvar i Bejing. Vädret här är till min besvikelse sämre än i den kinesiksa huvudstaden, och mina förhoppningar att få vandra upp för berget Hua Shan har grumlats en aning.














När jag skaffat en säng på ett centralt vandrarhem tog jag en runda i staden. Hade hört en del om de muslimska kvarteren och gick dit. Irrade runt i några timmar bland förfallande hus, och skäggiga muslimska kineser, åt någon konstig munkaktig röd bulle med fikon i, innan jag fann ett charmigt tempel mitt i gyttret.
Till skillnad från andra tempel jag besökt var detta orenoverat. Färgen på väggar och pelare hade istort sett flagnat bort hel och hela stället utstrålade uråldrighet. Kunde heller inte se till några turister, vilket är ett gott tecken.
På ställen som detta blir man lätt sugen på att teckan lite, så jag slog mig ner vid tempelporten och tog fram blocket. Med ens hade jag en mindre bundrarskara av kinesiska tempelbesökare. Inte direkt optimala förhållanden för att inte känna prestationsångest.

En ung tjej, 20 år gammal och vid namn Grace (kineser brukar ta ett engelskt namn utöver sitt kinesiska) visade det sig senare, satte sig bredvid mig. Vi började prata, och det slutade med att hennes familj bjöd mig på resturang.
De bjöd mig på yangyoupaomo, som är en lokal speciallitet tydligen. Det består av söndersmulat risbröd som man kokar upp med kött och glasnudlar. Till detta äter man inlaggd vitlök och chilipasta.
Låter inte så gott men det var det, faktiskt.