In i vildmarken
Checkade ut i morse och begav mig mot naturskyddsområdet i Sanchahe en timme med buss utanför Jinghong. Från vad jag hört skulle det vara ett stort djungelområde med ett förtiotal vilda elefanter, gångar mellan träden och trädkojor där man kunde övernatta. Hade reserverat en sovplats via café Mei Mei och blivit lovad ett pris på omkring en hundring. Dyrt, men rykten gick att man kunde få se elefanterna ta kvälls och morgondopp i floden som passerar under stugorna.
En fågel attackerar min sko.
Vid tolvsnåret var jag framme vid huvudingången, och det var där mina farhågor började tillta. För att vara lågsäsong var där ovanligt många kinesiska turister. När man kommer in i parken passerar man först ett antal inhägnader med reptiler och apor, sedan ett fjärils samt ett fågelhus. Kineserna verkar ha nått lika långt när det gäller djurvård som europeerna gjort år 1800. Överallt finns folkdräktsklädda värdar som uppmanar en att poséra framför kamera med olika djurarter i famnen, så att man kan få bildbevis på att man varit mitt i den vildaste djungeln. Därefter ordnar de föreställningar där "vilda" elefanter gör cirkustrix och papegojor förnedra sigsjälva genom att strutta fram på miniatyrrullskridskor.
Go, cablecar go!
Och så var det dags för den obligatoriska linbanan som förflyttar en sittandes i en liten tvåmanskabin in mot mitten av skyddsområdet. Denna färd var förmodligen den bästa delen av besöket. Man gled saktmodigt fram bland trädtopparna och fick god tid på sig att studera växtligheten, akompanjerat till diverse djungelljud samt brunstvrålande kinesiska män. Av någon oförklarlig anledning verkar många kinesika karlar ha det tvångsmässiga beteendet att luta sig ut över kanten på korgen och gasta som Tarzan eller försöka efterhärma någon form av apljud, medans deras flickvänner sitter och skäms vid deras sida. De kineser som inte roade sig med att föra oväsen hade inte tid att titta på skogen, för de var upptagna med att stirrade på den konstiga apan från Sverige som passerade i det motsatta körfältet.
Chinglish när det är som bäst!
Väl framme i parkens hjärta får man promenera runt bäst man vill bland turistgrupperna längst stenbelagda gångvägar. För att vara en "Wild animal reserve" såg jag till ovanligt få vilda djur. Tack vare det konstanta oljudet som alstras från tätt sammanpackade kinabor håller sig allt levande utom hörhåll. Det vildaste jag såg var någon form av stekel som surrade runt lite småskrämmande och det närmaste jag kom en elefant var en hög dynga. Vid ett tillfälle hörde jag en groda kväka.
De så omtalade "trädhyddorna" var i självaverket monterade på toppen av betongpelare, halvmessyrmässigt maskerade som träd. Husen avsaknade all form av charm, och såg bara ut som små blåmålade fyrkantiga holkar. Försökte förklara för de ansvariga att jag reserverat en holk, men jag möttes bara med oförstående miner och en prislapp på inte mindre än 480 yuan. Inte min kopp te, så jag begav mig tillbaks mot ingången och tog första bästa buss tillbaks till Jinghong. Checkade in i samma vandrarhem som tidigare, fick samma rum och kommer hänga med en öl på samma café som vanligt.
En fågel attackerar min sko.
Vid tolvsnåret var jag framme vid huvudingången, och det var där mina farhågor började tillta. För att vara lågsäsong var där ovanligt många kinesiska turister. När man kommer in i parken passerar man först ett antal inhägnader med reptiler och apor, sedan ett fjärils samt ett fågelhus. Kineserna verkar ha nått lika långt när det gäller djurvård som europeerna gjort år 1800. Överallt finns folkdräktsklädda värdar som uppmanar en att poséra framför kamera med olika djurarter i famnen, så att man kan få bildbevis på att man varit mitt i den vildaste djungeln. Därefter ordnar de föreställningar där "vilda" elefanter gör cirkustrix och papegojor förnedra sigsjälva genom att strutta fram på miniatyrrullskridskor.
Go, cablecar go!
Och så var det dags för den obligatoriska linbanan som förflyttar en sittandes i en liten tvåmanskabin in mot mitten av skyddsområdet. Denna färd var förmodligen den bästa delen av besöket. Man gled saktmodigt fram bland trädtopparna och fick god tid på sig att studera växtligheten, akompanjerat till diverse djungelljud samt brunstvrålande kinesiska män. Av någon oförklarlig anledning verkar många kinesika karlar ha det tvångsmässiga beteendet att luta sig ut över kanten på korgen och gasta som Tarzan eller försöka efterhärma någon form av apljud, medans deras flickvänner sitter och skäms vid deras sida. De kineser som inte roade sig med att föra oväsen hade inte tid att titta på skogen, för de var upptagna med att stirrade på den konstiga apan från Sverige som passerade i det motsatta körfältet.
Chinglish när det är som bäst!
Väl framme i parkens hjärta får man promenera runt bäst man vill bland turistgrupperna längst stenbelagda gångvägar. För att vara en "Wild animal reserve" såg jag till ovanligt få vilda djur. Tack vare det konstanta oljudet som alstras från tätt sammanpackade kinabor håller sig allt levande utom hörhåll. Det vildaste jag såg var någon form av stekel som surrade runt lite småskrämmande och det närmaste jag kom en elefant var en hög dynga. Vid ett tillfälle hörde jag en groda kväka.
De så omtalade "trädhyddorna" var i självaverket monterade på toppen av betongpelare, halvmessyrmässigt maskerade som träd. Husen avsaknade all form av charm, och såg bara ut som små blåmålade fyrkantiga holkar. Försökte förklara för de ansvariga att jag reserverat en holk, men jag möttes bara med oförstående miner och en prislapp på inte mindre än 480 yuan. Inte min kopp te, så jag begav mig tillbaks mot ingången och tog första bästa buss tillbaks till Jinghong. Checkade in i samma vandrarhem som tidigare, fick samma rum och kommer hänga med en öl på samma café som vanligt.
posted by Apan at onsdag, november 08, 2006
1 Comments:
Chinglish ftw!
Skicka en kommentar
<< Home