Kan inte se skogen för all sten

Bestämde mig att lämna Kunming kvickast möjligt, köpte en biljett till Jinghong redan dagen efter min ankomst. Tog nattåget och hann på så vis med att bege mig till Shilin som ligger två timmar med minibuss utanför Kunming och titta till en av de beryktade stenskogarna som finns där. Galet dyrt har det blivit, priset var det dubbla av vad som stod i den senaste utgåvan av Lonely Planet. Tänkte först fösöka ta mig in utan biljett, men stället är omgärdat av tät bush och jag var tidsbegränsad av att ha köpt en tur och retur biljett med minibussen så efter övervägande köpte jag entrébiljetten.



Såg till att med hast ta mig bort från den mest Disneyfierade delen av parken och hoperna av posérande kinesiska turister. Begav mig mot de mer svåråtkomliga delarna och fick en fin promenad för migsjälv mellan overkliga stenstoder som ser ut som om de utgjort rekvisita i nån beige Startrek episod. Man är säker på att de är gjorda av frigolit tills att man kommer nära och ser ytstrukturen som fått sin form tusentals år sedan då hela området låg under vatten.



Satt länge för migsjälv längst uppe på den högst belägna stenen och blickade ut över ett landskap av lummiga träd tusentals obelisker. Vinden sjöng när den ilade mellan klipporna. Inte äns det högtalarförstärkta folkdräktsspektaklet i parken nedanför kunde bryta känslan av att vara på en tidlös plats. Kontrasten av den grå stenen och de två färgglada fjärilar som fladdrade omkring förstrött i solskenet förstärkte fenomenet. När en hök svepte förbi mellan klipporna nedanför där jag satt nådde stunden sin höjdpunkt, och kort senare sin bottenpunk när två kinesiska tanter kom uppustandes, turades snabbt om att poséra på betryggande avstånd från klippkanten. De tog sina fotografier och försvann sedan lika fort som de dykt upp.

Jag kom lagom tillbaks till Kunming för att kunna bli bjuden på middag av de tre amerikaner som jag pratat med på bussfärden till och från Shilin, innan jag var tvungen att ila iväg mot busstationen och inta min plats på den trånga brits som erbjuds som säng på de kinesiska nattbussarna. En Jackie Chan film och tiotimmars obekväm sömn senare befann jag mig innan soluppgång i Jinghong. Efter att ha irrat runt och försökt lokalisera mig gav jag upp och tog en taxi in till stan. Solen var uppe och kineserna var i fullfärd med sina söndagssysslor när jag slutligen hittade ett vandrarhem med ett vettigt pris.



Vaknade vid ett tiden efter att jag slocknat på sängen och tagit igen den bristfälliga bussömnen. Resten av dagen spenderade jag på stan, som till skillnad mot tidigare städer jag besökt har ett helt klart lugnare tempo. Gatorna är kantade med kokospalmer och folket spankulerar runt med shorts och flip-flops. Arkitekturmässigt så ser stan vid första anblick ut som vilken kinesisk småstad som helst, men vid närmare anblick lägger man märke till de små detaljerna. Det finns inte lika många höga hus, och när man tittar närmare på utsmyckning så skiljer sig formstpråket en aning. Går man in i de små gränderna så får man se de traditionella stylthusen av bambu som är unika för regionen. Det märks att man närmat sig sydostasien och Thailand.