Time to dai!

Vaknade seg och dann vid lunchtid efter att ha sprungit in i en nyinflyttad svenne på vandrarhemmet. Blev rätt sent efter några bärs och en flaska billig rissprit. Såg till att komma igång direkt, hyrde en hoj och cyklade ut mot landsbygden. Hela omnejden är full av små piktoreska byar befolkade av det lokala Daifolket. Det som utmärker dem från andra, så vitt jag kunde se, är att kvinnorna rakar fram en rund fläck precis vid hårfästet. Oftast bär de någon typ av huvudduk eller en traditionell rund kineshatt så att inte frisyren syns. I övrigt har de långa sariliknande mönstrade tyger på sig.



Byarna jag såg var omgärdade med leriga eller våtlagda risfält och här och var kunde man se ensama figurer gå runt och pota i jorden. Kom fram till att det hela går ut på att se till att det kommer fram vatten till alla risplantorna. Fastbundna vattenbufflar stod och glodde eller gick runt och idislade bland risfälten. Husen i byarna är av samma slag som man kan se på bakgatorna i Jinghong, fast fler och mer välskötta. De har väldigt speciella tak, trekantiga och höga, uppstakade på låga träpelare.



När jag stannade bredvid en skogsdunge för att fotografera åkrarna la jag märke till en massa små skålar som satt monterade på varsit träd. Barken var delvis avskalad och vit sav sipprade längst kanten och droppade ner i skålen. Gummiträd, tänkte jag, och cyklade vidare. När jag kom in i byn såg jag en familj som jobbade med att sila saven och blanda ut den med en fränt luktande vätska för att på så vis få fram gummimassan.



Det sköna med att komma ut på landsbygden är att folk är så mycket gladare över att se en vilsekommen västerlänning än vad de är i städerna. De ler och ropar "Hello!" när man kommer farandes. När man svarar med ett "Hi!" börjar de skratta, alldeles till sig över att de lyckats kommunicera på engelska och ropar "Bye bye!".



Efter fyra timmar på en cykelsadel och med mängder av sinnesintryck i bagaget började jag känna att det var dags att bege sig hemmåt. Min tomma mage började göra sig påmind och jag stannade i den lilla hålan Gasa för att få i mig lite mat. Hittade en restaurang med mycket folk och direkt blev jag inbjuden att sitta vid samma bord som ett gäng kineser. Först sa jag att det var lugnt, men de incisterade och jag tänkte att gratis mat är ju aldrig fel.

Deras engelskakunskaper var begränsade till att räkna till fem och säga "prease sit down", så det blev ingen vidare konversation oss emellan. I efterhand inser jag att de i själva verket inte var särskilt intresserade av att språkas, då de helt plötsligt som på en given signal reste sig, sa "good bye" och lämnade mig i sticket. Snopen satt jag kvar med ölglaset i handen och kände mig blåst. När det klarnade för mig att deras tanke var att jag skulle betala drog jag i mig ölen, hoppade upp på hojen och jonnade iväg fort som bara fan.