Den förlorade sonen

Nu är man hemma igen. Trött efter den sista sömnlösa natten i Beijing, flygfärden och tidsomställningen. Känns lite underligt att vara här. Det tog några sekunder för Uncas (hunden) att känna igen mig, men sen blev han helt till sig och sprang fram och tillbaks som tokig, slickade mig i ansiktet och satt sig frivilligt i mitt knä åtminstånde fem gånger under kvällen (högst anmärkningsvärt). Imorse kom han instörtande in i rummet och bjöd upp till dragkamp med ett gummiben såfort han hörde att jag rörde på mig.

Tack till er som ringde och ville fika och tack för kaffet och kakan.

Jag kommer lägga upp lite teckningar jag gjort under resan härunder så fort jag scannar in dem. Inte något märkvärdigt, men en del av er har uttryckt en önskan att få se vad jag åstakommit. Tänkte göra en karta över resan också för att tydligt visa mina irrfärder.

Slutet nalkas

Har varit i Beijing några dagar nu. Kom hit i torsdags efter två avslappnade dagar på ett sovtåg. Delade kupé med en oval kines med gles mustasch som hade den egendomliga egenskapen att börja snarka straxt innan han slöt ögonen och somnade. Därtill kom hans rossliga rökhosta som fläcktade mig i ansiktet under nätterna och hans ogenerade vana att då och då högljut släppa väder.


Gulhattade kineser som klättrar upp i stolpar.

Alex var kvar på hotellet, fast han sagt att han skulle resa runt sista veckan. De är några stycken som bott i flera månader i samma rum på Feiying Youth Hostel och de har blivit goda vänner. Själv bor jag med en pakistanier som heter Ali. Han är tyst och försynt så det är lätt att somna på kvällarna. Inga snarkande kinesgubbar.


Fransoserna: Duck? What iz a "duck"? Ah, you mean ze dyck!

Det har inte hänt något märkvärdigt, tiden har rört sig saktmodigt. Det är kallt även i Beijing, men torrt. Ingen snö. Vindarna sveper som lieblad längs gatorna. Magen är i uppror igen och de senaste dagarna har jag suttit på hotellet och konverserat med Alex och de andra. Hade hoppats på att det skulle vara lite mer livat här, men vi är få och alla verkar nöjda med att gömma sig i värmen på rummen utom räckhåll från vinterns frusna fingrar. "Tristess" är ett passande ord och i sinnet är jag redan tillbaks i hemlandet. Ofta fastnar blicken i ett tomrum och glögg, grönkol, julskinka, gamla stan, snö och stjärnklara vinternätter rör sig fram och tillbaks över näthinnan i en stillsam parad av sentimentalitet.

Om fyra dagar avgår flyget.

I väntan på Peking

(Först och främst, GRATTIS BRORSAN!)


Jäkligt kort "fog distance" i Ürümqi.

Tillbaks i Ürümqi, detta kylans Mecca där jag för en dryg vecka sedan svor att aldrig mer spendera en natt. Nu har jag redan spenderat ännu en natt här, och det blir två till. När jag var i Turpan träffade jag en japan som tipsade om ett bra vandrarhem där de faktiskt hade element i rummen. Dessutom en otroligt vacker storbildsteve med tillhörande dvd-spelare och soffgrupp. Fram tills att mitt tåg avgår på tisdag kommer jag inte lämna detta ställe mer än för att införskaffa födoämnen.


Därute är kylan...

Efter Turupan reste jag till Kashgar. Resan dit skulle ta tjugofem timmar sittandes i en kylig buss. Efter att bussen tveksamt puttrat fram längst öknen den första dagen och det börjat kvällas stannar vi till vid ett motell. Det är bara jag och fyra andra passagerar kvar vid det här laget och de bägge chauförrerna, som jag döpt till Trazan och Banarne för att den ena såg lite ut som Lasse Åberg, visar oss in på ett rum med tre sängar. Där sover vi, alla sju. Jag delar säng med Trazan och Banarne och somnar snabbt.

Nästa dag går ännu saktare och det känns som vi står still längre tid än vi åker. En skyllt vid sidan av vägen gled förbi bussfönstret vid middagstid och på den stod det Kuqa. Detta innebar att vi rest en knapp tredjedel av vägen. En kort stund senare stannade vi vid en busstation. Chauförerna går av. Tiden rör sig sakta. En timme. Den ene chaufören kommer tillbaks och slår på en film som vi redan sett två gånger tidigare. Två, tre timmar passerar. Trazan och Banarne kommer tillbaks, de har en tjänsteman med sig. De startar bussen och åker. Äntligen, tänker jag, men blir straxt besviken när de efter några kilometer vänder bussen och åker tillbaks till busstationen igen. De följande timmarna ser jag på när chauförerna sporadiskt strosar runt på busstationen och pratar lättsamt med de övriga männen som befinner sig där. Slutligen visar det sig att bussen inte längre går till Kashgar utan någon helt annanstans. De pekar på en större buss, en sovbuss och säger "Kashi!".


Inte bussen jag åkte med, men den är fin (och körde nästan på mig).

Morgonen efter vaknar jag och bussen står stilla efter att ha rullat på bra under hela natten. Jag undrar vart vi är och hur långt det är kvar till Kashgar men får snart reda på att jag faktiskt är framme och ska av här innan bussen far vidare. Resan tog inte tjugofem utan förtiosex timmar. Klockan är inte mer än sex, Xinjiangtid. Snön faller och mörkret ligger som en vante över staden. Jag tar en taxi till ett hotell som ska vara billigt, tyvärr finns där inget väggutag och jag kan inte ladda batterierna till kameran. Under dagen traskar jag genom stadens äldre kvarter och på den omtalade bazaaren. Under bussfärden har jag bestämt att jag bara ska spendera en dag här, sedan ska jag illa kvickt bege mig mot Beijing via Ürümqi. Jag är trött på den här landsdelen. Dagen efter kliver jag på tåget.

Penninglös och sandig plös

Det var fredag. Dagen innan hade jag sett några övergivna städer och planen var att ta en endagstur ut i Taklamakanöknen samt en sväng förbi en uyghurby som skulle vara så fin så. Dagen efter skulle jag ta bussen till Kashgar, den västligaste av kinas städer och inkörsporten från silkesvägen. Penningpungen behövde en rejäl påfyllning efter mitt bortfumlande av plånbok och allt. Det var bara det att bankomaten vägrade spotta ut de eftertraktade papperslapparna och efter att ha bråkat lite med en tjänsteman på Bank of China stod det klart för mig att jag inte kunde använda mitt debitkontokort inom Xinjiangprovinsens gränser och att jag var hjälplöst strandsatt med några ynka yuan på fickan.


Öppen planlöstning B.C.

Nu var goda råd dyra, som det sägs och jag la upp en budget på 30 yuan om dagen, varav 25 gick till hotellrummet och fem gick till en skål Lahmannudlar. På så sätt skulle pengarna räcka till och med tisdagkväll. Dagen efter skulle jag försöka sälja kameran om jag inte fått pengar vid det laget. Jag ringde mina goda föräldrar och meddelade dem om läget, sedan skickade jag en mer ingående förklaring via mail. Min driftiga moder såg till att skicka pengar via Western Union.

Dagen efter gick jag för att se om jag kunde få ut pengarna, och det kunde jag sa de på China Post, men inte förräns på måndag. Efter alla motgångar den senaste tiden var jag naturligtvis skeptisk och oron gnagde om nätterna. Dagarna fördrev jag genom att spankulera runt på bazaarområdet och i de äldre stadsdelarna där husen fortfarande är av traditionellt uyghurstuk. CCTV gick varm på kvällarna och jag fick min beskärda del av kinesisk underhållningsteve med samma pålagda skratt upprepat in absurdum och hollywoodfilmer vårdslöst dubbade till uyghur.


Resultatet av en het romans mellan Gandalf och Bilbo?

Eftersom jag hängde så mycket på turistbyrån på våning två i hotellet för att komma åt min email via deras dator, lärde jag känna Farho som jobbar där. På lördagen bjöd han hem mig på lunch hos hans storfamilj, förmodligen för att jag såg så utmattad och hungrig ut. Träffade hans ena syrra och hans morsa, samt en liten unge. De bjöd på massor av hemlagad mat och insisterade på att jag skulle ta med mig en påse till hotellet så att jag hade till dagen efter också.


Farho i sin finaste yllekofta!

Måndag. Lönedag. När klockan slagit tio, Bejingtime (dvs kl 8 Xinjiangtime), begav jag mig för att hämta pengarna. Det tog oroande lång tid. Säkert en timme, innan jag hade en trevlig bunt nystrukna dollarsedlar i näven och sprang skuttandes iväg mot Bank of China för att växla dem till yuan. Det hela firades med tvårätters lunch på stammisstället.


Till höger slaktar de en get, men det fick jag inte fota.

Äntligen fick jag min efterlängtade ökentur, efter en sväng förbi Tuyuk valley, där den piktoreska uyghurbyn låg. Den var verkligen fin, som de sa. Öknen var ännu finare. Farhad, Farhos lillebror, körde mig dit och pekade ut vilket håll öknen låg och satt sig sedan och sov i bilen. Sanden var faschinerande. Ibland var det som att pulsa runt i nysnö, fast tyngre och ibland var den hård som skare, fast ändå mjuk. Svårt att förklara. Det var förhäxande att strosa runt där bland dynerna. Allt ljud försvann. Det blev fullkomligt tyst. Ni har säkert sett det på bild, oändliga sandvidder. Jättevågor av sand formade till perfekt aerodynamik av den ständigt brusande vinden. Det kändes som man störde när man kom där med sina 45:or och bröt tystnaden och den släta ytan. När jag kom tillbaks till bilen, med skorna fulla av sand, trodde jag att jag varit ute i högst femtio minuter. Farhad skrattade och pekade på klockan. Över två timmar hade passerat.


"Looking for wormsign" i Taklamakan.

2250 kilometer från havet

Min glädje över att komma fram förtogs lite av att min plånbok med en stor summa pengar försvann på tågstationen. Stället jag hade tänkt checka in på hade inte några sovsalssängar på vintern, förmodligen på grund av bristfällig uppvärmning, så efter att ha konkat packningen runt halva stan i svidande kyla fick jag ta bussen tillbaks till tågstationen och ta in på hotellet intill som erbjöd en säng för dubbla priset, utan centralvärme, service eller äns varmvattentermos. Dessutom drog det kallt från fönstret. Fick sova fullt påklädd och med dubbla täcken som jag snodde från de andra sängarna.


Kul värre.

Staden i sig är säkert rätt intressant på sommaren, när temperaturen håller sig mellan tretio till förtio grader celsius. Vid den här tiden dyker kvicksilvret en bra bit under noll. Efter flip-flops och uppkavlade jeans i Xishuangbanna var min kropp inte helt redo för denna oömma behandling och jag har redan dragit på mig en ordentlig förkylning.

Befolkningen Xijiangprovincen brukade till nitioprocent bestå av uyghur, ett muslimskt folk med turkiskt och arabiskt påbrå, men sedan femtiotalet har Kina fört en aggresiv koloniseringspolitik och numra är det mindre än femtio procent ursprungsbefolkning, resten är hankineser. Sedan länge har det funnits en separatiströrelse bland muslimerna och senast 1997 var det stora kravaller. Kinesiska säkerhetsstyrkor slog ner upploppen med sedvanligt övervåld, med flera dödsfall och skadade som följd. Avrättningarna som följde drygade ut siffrorna ytterligare, när separatister svarade med att detonera lite bomber bland busstrafikanter. Efter 9/11 passade Kina på att fängsla och avrätta ytterliggare "muslimska terrorister", vilket fick tummen upp från Vitahuset.


Framtida separatister.

De uyghurer som jag träffat verkar vara stolta in i benmärgen. Många kan inte prata kinesiska, och de som kan vägrar ofta använda sig av det. När jag pekad på en av dem jag träffade i Ürümqi och frågade "Uyghur?", blixtrade blicken till och han bankade sig hårt på bröstet och sa högt "Uyghur!"

Ångesten som infann sig igårkväll när jag försökte somna i minusgrader försvann i förmiddags då jag tog bussen till Turpan, en mindre stad två och en halv timmes färd i sydostlig riktning. Tulufan, som det uttalas, ligger djupt nere i en fördjupning några hundra meter under havsnivån. Vädret är betydligt mildare här och på dagarna blir det upp mot åtta grader varmt.

Imorgon ska jag ut till Taklamakanöknen och se om den är fejk eller om den verkligen består av sand.

Resan till Ürümqi

På en stol mot Xi'an

Tre kinesiska män i kavajer sitter runt bordet och glor på mig med underliga leenden på läpparna. Folk bakom och vid sidan om oss tittar nyfiket. De tilltalar mig på kinesiska. På engelska upprepar en av dem gång på gång "Your mother and father go to bed!" Hystriska skratt. Mannen med kepsen bredvid mig säger "I love you." Fyra timmar har gått. Bara tjugofyra kvar till Xi'an.


Man kan ju alltid titta ut genom fönstret.

Genom inre Mongoliet

En tant i röd tröja sitter vid fönstret i gången. Armarna är knutna över bröstet och hon gungar fram och tillbaka samtidigt som hon talar med damen mitt emot henne. Bara håret synns på damen hon talar med. Det är brunt och ruffsigt. Hon är yngre än den första.
Utanför passerar mil efter mil av frusen sand och sten. Det finns inget slut, det bara fortsätter långt, långt bort tills det försvinner in i ett iskallt dis vid horizonten.
Nedanför mig sitter en annan kvinna. Hon ser ut att vara yngre än tanten i rött men äldre än damen med det bruna ruffsiga håret. Hennes ögon synns inte där hon sitter, bara munnen. Hon är klädd i en brunspräcklig tunika som ser traditionell ut med hög krage. Under har hon en purpurfärgad tröja som sticker ut från tunikans korta ärmar. Tidigare drog hon ner de lila ärmmuddarna över händerna och gömde fingrarna mellan låren, som om hon frös. Nu knäcker hon skalen på solrosfrön mellan tänderna innan hon plockar ut kärnorna och äter dem. Klick, klick, klick.
Genom högtalarna hörs två kinsiska herrar tala med fåniga röster, skratt och applåder.
Mumlet från kvinnorna vid fönstret.
Mullret från tåget.
Skramlet från bingarna.
Rälsens puls.


Här var det platt.

Jag vaknar. Ett motstånd när man andas. Svalget svider och näsan är täpt. Överallt hörs folk hosta och harkla. Många har vaknat och är uppe och går oroligt. Nattlampornas sken sprider sig i en tjock smog som fyller vagnen. Det luktar avgaser. Kol. Jag går på toa för att se om luften är bättre utanför fönstret. Det verkar inte så. Kylan där ute är rakbladsvass. Kupén är dunkel och det är svårt att skriva. Vagnen gungar i takt med skarvarna i rälsen. Ibland dundrar ett mötande tåg förbi och det låter som att hela Wiener filharmonikernas blåssektion får ett slag i magen samtidigt. Min egen buk värker av alla Alpen Liebe som jag stoppat i mig.

Sällskapet splittras

Vädret har varit fortsatt dåligt, så mitt besök i Yangshuo, som är beryktat som en pärla bland kinas småorter, blev något dämpat av kylan och regnet. Den första dagen spenderade jag och Alex på hotellrummet med en låda öl, en påse rispuffar och några bananer framför CCTV. På kvällen gick vi ut och träffade en svensk och en holländare samt en hel klass kinesiska collegetjejer. Som vanligt ville kinesiskorna bara öva sin engelska och lämnade stället klockan elva knappt utan att ha rört den ölflaska som de köpt tillsammans.


Hunden, människans godaste vänn!

Dagen efter var det uppehåll och vi bestämde oss för att utforska omnejden. Yangshuo är omgärdat av spektakulära branta bergskullar som sticker rakt upp bland risfälten och vi hade hört talas om en särskilt intressant klippa kallad Moon Rock. Alla andra cyklade dit, men vi tänkte att det kan ju inte vara så långt och bestämde oss för att promenera. Tre timmar senare, med kurrande magar, var vi framme. En brant trappa med en sisådär 900 trappsteg ledde upp till det stora runda hål som uppstått mitt i klippan. Vidare därifrån slingrade sig en lerig och brant stig, full med vassa stenkanter upp mot toppen. Utsikten var grym och tveklöst värd 15 yuan och hela promenaden dit.


"Holy rock, Batman!"

Aftonen var lite av en repris av kvällen innan, med skillnaden att jag blev påkörd av en skoter. Förstår inte riktigt hur det gick till, men jag klarade mig med ett svullet smalben, medans killen på skotern kraschade och for av. Han var snabbt uppe och iväg - jag är glad att det inte blev några allvarligare föjder. Senare på krogen lyckades vi få med oss tre kinesiskor i ölspelet indianen och två av dem drack faktiskt en hel öl var innan de gav sig hemmåt.


Jag är inte alls full och Alex är snällare än vad han ser ut.

Eftersom det olustiga vädret höll i sig åkte vi till Guilin och köpte varsin biljett. Alex åkte vid tretiden mot Bejing och jag tar mig tillbaks mot Xi'an, varpå jag ska ta tåget till Urumqi som ligger på andra sidan kina i nordvästlig riktning. Kommer väll fram dit om tre dagar skulle jag tro. Fram till snön, kylan och Taklamakanöknen!